Flickan med den röda ballongen

2012-12-31
09:41:00

Kapitel ett
 

" Tystnaden är bedövande. Mödosamt öppnar jag ögonlocken. Kudden är fortfarande våt av nattens tårar och örngottet ligger som slickad mot min kind. Morgonljuset strilar genom mitt sovrumsfönster och skapar levande skuggor på väggen framför mig. Skådespelet är vackert och jag betraktar skuggorna som flyr förbi och om varandra. Ligger omfamnad av nattens värme en lång stund.

En svag doft av fylla letar sig in genom dörrspringan in till mitt rum. Jag reser mig sakta upp och känner min bekanta olust såsom många andra morgnar förut. Stegen uppför trappan känns tunga och jag blundar innan jag tar det sista trappsteget. Jag tar ett djupt andetag och vänder mig sakta om. Ljuset är så stark och det tar en stund innan mina svullna ögon vänjer sig i det starka ljuset. Vardagsrummet badar i ett gyllene solsken.
Ängen utanför fönstret glimmar i guld och längst bort i skogsbrynet står det hästar i det vackra morgondiset. På vardagsrumsbordet ser jag ett flertal tomma spritflaskor av alla sorter. Bordsytan blänker av utspilld dryck och halvt rökta ciggaretter ligger som limmad och orörd bland askflagor intill askfatet. Jag tar ett andetag och låter syret tumla runt i bröstkorgen innan jag låter den sakta mynnas ut mellan mina läppar.
Tiden står stilla och den karakteristiska doften av whisky och surt vin når mitt luktcentra där jag står. Min blick fastnar vid ett mörk lockigt hårsvall som ligger utbredd på ena långsidan av bordet. En arm vilar raklång mellan glittrande glas och solkatter. Solen bländar mig men jag står kvar.

"Jag ser din sorg, mamma. Du säger inget, vill inget berätta men jag ser den. Jag känner den. Det gör mig ledsen att se. Jag finns, mamma. Du glömmer mig, du gömmer dig bortom alkoholens rus, bortom tomma glädjetjut. Det gör ont. Det gör ont att se dig ha ont. I glada, nyktra stunder ser jag vemodet i dina ögon, mamma. Glädjen sträcker sig inte tillräckligt för att nå dina ögon. Förstår du det? Förstår du att jag ser det? Förstår du att du inte är ensam?"

Jag vill skrika. Jag vill försvinna. Jag vill få bort synen samtidigt som jag vill krama om den. Jag vill slå, jag vill älska, jag vill dö. Tiden står stilla. Varje muskel i min kropp flödar av likgiltighet. Hjärtat finns inte. Det är ett stort tomhål. Huvudet är tomt. Jag känner bara mörker. Min trygghet på natten. Drömmarna är min tillflyktsort. Jag försvinner in i atmosfären. Dagdrömmarna är få. Tiden är suddig. Skolan är ett skal fullt av vandrande människor. I klassrummen utspelar det sig draman, rollerna förbytts mellan kamraterna. Läraren är statisten i det hela. Styr och pekar fram nästa scenario. Det hyssjas till de högljudda, det uppmuntras till de lågmälda. De duktiga får synas.

Det är ett livets skådespel och jag ser allt i slowmotion. I långa stunder sitter jag låst i den anonyma toaletten på övre plan. Ibland på rasterna, ibland under lektionstid,ibland i flera timmar. Jag sitter därinne för att reda ut kaoset i mitt huvud, försöker räkna ut mitt nästa drag. Ibland kommer tårarna, ibland ilskan. Då kramar jag mina knogar vita som håller krampaktigt tag om porslinshällen. En dag håller jag i ett rakblad, en annan dag i en penna. Rakbladet är inte min vän, modet är inte tillräckligt stort. Sidor blir skrivna, hela dagböcker fyllda. Jag sätter på kranen, låter vattnet skölja ut mitt hår och jag ser mig djupt in i ögonen i spegelbilden. Vem är jag, vem är hon? Ångesten griper tag och jag värjar mig mot de klaustrofobiska väggarna. Jag drar hårsnoddarna ett par varv till runt mina tunna handleder. Till slut kommer mörkret, till slut kommer likgiltigheten och jag bryr mig inte längre om världen utanför. Samtidigt bultar en inre längtan om att leva, vara lycklig och bli sedd för den jag är.

 

Mina fingrar börjar sakta lösgöra sig från tomrummet. Jag blir varse min andning och miljön framför mig. Hon rör på sig. Hennes arm råkar flytta ett par glas så de träffar solljuset och kastar solkatter in i mina ögon. Jag tar ett par försiktiga steg bort från rummet, tillbaka nedför ned knarriga trappan. Tröttheten tar över mitt huvud, tankarna är bortdomnade. Det enda jag vill är att fly.

Jag tar min ryggsäck och en tjock tröja med mig, ut till cykeln. Fast besluten att att följa raka vägen till skolan. Men tankarna lämnar mig inte ifred och jag svänger av vägen mot parken. Hösten nuddar de mäktiga björkarna och färgerna går i gult. Löven singlar ovanför av den svala blåsten och kylan i mina händer gör mig varse om min hunger. Snart är jag i en lekpark. Jag kryper upp i en av trädkojorna som har stora springor mellan bräderna. Jag kan inte värja mig mot vinden där inne. Jag är trött, stel, hungrig och frusen. Min hårda ryggsäck täcker den största springan bakom min rygg och jag gömmer händerna och huvudet i min jacka. Jag blundar, jag undrar om andra undrar vart jag är. Jag tycker om att vara någonstans där inget vet vart jag är. Där ingen kan komma åt mig. Jag känner mig trygg. Trots att den kalla vinden får mig att vilja cykla till skolan så kan jag kan inte. Jag orkar inte berätta varför. Varför jag inte är där och gör min plikt. Jag orkar inte bli ifrågasatt. Jag vet knappt själv varför jag känner som jag gör.

Pappa säger att jag ska bry mig bara om mitt, mamma ställer krav och jag får höra alla hennes tankar under pågående depressioner. Alla hennes utfall. Pappa är aldrig hemma. Han går in i nyheternas värld. Tidningar och teven är hans största intresse. Jag sitter med min matteläxa och inte ens han förstår de komplicerade ekvationerna. Jag kan inte fråga, när inte ens han vet, varför mamma beter sig som hon gör. Hennes version är skuld och hämnd för en dröm hon aldrig fick uppfylld. En låtsatsbubbla skapad av en låtsatsvärld. Den polska tepåsens tidstypiska bild av en familj som leende tittar på varandra med en kopp i handen som istället utbyttes till otrohet, psykiska funtionshinder och alla former av känslosvall.

Vinden letar sig in i min jacka och jag drar knäna närmare intill mig. En mås skriar utanför kojan. Mina ögon vilar men i mitt huvud återspelas olika scenarion. Morbror Andrejs utfall kvällen innan mot sin sambo i onyktyert tillstånd. De karakteristiska ögonbrynen, den raka näsan och de knutna arbetarhänderna i samtid med hans påbörjade svordom. Mammas skrik, pappas ilska. Allt samlas i en gröt av alkohol och krossat glas. Vi reparerar allt, fogar allt tillsammans, glömmer allt, gör om, gör rätt, ljuder det djupt i botten av flaskan.

Lukten av fylla och illamående är de enda rester som finns kvar dagen efter. Alla tankar och löften är borta. Den enda som finns är mödan att ställa sig upp och reparera skalet av en människa. Men innanmätet lämnas alltid kvar, lika orört och olöst."

2012-12-31
09:29:19

In i det nya året

 

"Tabletterna skramlar i min pillerdosa och jag sväljer ett av dem med ljummet te. Drömmarna är konstiga, sömnen spontan. Inatt gick jag i ett hav av blixtar och dundrande åska. Jag vaknade mitt inatten av den slugiltiga träffen i min kropp. Tankarna kändes elektrifierade och jag hade gåshud över hela min kropp.

I drömmen igår gick jag i ett nedgånget kvarter med tomma gator och rum som stod blottade utan dörrar. Jag gick igenkännande in i ett. Det stod en trasig tjocktv, en pinnstol och bord. Bredvid teven fanns en stängd dörr. Jag öppnade och kom in i en korridor. På ena långsidan stod ett bord med en gammal radio. Ur den sprakade ett tal av Olof Palme. Den hakade upp sig som en gammal grammofon.. i förändring.. i förändring.. i bruset. Jag gick förbi och längst bort i korridoren stod en dörr på halvglänt. Jag kom till en bakvänd biljettförsäljnings bås. Det stod människor framför mig. Jag såg bara ett halmåneformad glas skiva, en mörkfärgad tröja och en arm. Ljudet av kuponger som revs och en hand som gav. Jag undrade hur jag skulle ta mig in. Eller ut. Enda vägen ut var genom glaset och slutligen kröp jag genom den. Jag tittade efter fast mark och såg den flera våningar ned. Båset var en fyrkantig kloss och flera, likadana, stod staplade under. Det svajade till och jag såg ett bås dras ut under mig. Det handlade om sekunder innan allt skulle rasa ihop. Jag tog sats för att hoppa men tvekade när jag såg ett äldre dansande par på gräsmattan. Jag hoppade när båset lutade tillräckligt för att slutgiltigen braka ihop. Jag tänkte, " Är de döda nu? " samtidigt som jag själv svävade i luften. "

2012-12-30
13:59:15

brev till en okänd
 
 
" Valet mellan pengar och liv är lätt för dem som lever enligt spelreglerna i detta system. Många av dem som lever i underklass har mist hoppet om ett drägligt liv och tror många gånger att lösningen är pengar. Moralen kommer i andra hand. Drömmen om ett torp i skogen är en tillfällig lösning. Man kommer likaväl bli drabbad om man lever passivt och kommer likt får, skuffas in i bås av rådande makter. Därför är det viktigt att man står för sin ståndpunkt och lever ett liv i kamp mot borgare och norm som bestäms av media. Jag tror på att alla har en förmåga att förändra samhället. Förändringen är lika värd om det gäller för en människa som för en skara människor. Man ska alltid utgå från sig själv. Vad kan jag göra och vad finns det för verktyg? Tillsammans är man starkare, om inte för att bromsa ekorrhjulet så för ens sinne. Vetskapen om att man inte är ensam, är en styrka.

Jag tror på att en folkresning kommer att hända i vår livstid. Det märks, precis som du skriver, att många har öppnat ögonen och insett sanningen. Innan det händer så måste vi förbereda oss och fundera på vad för system och samhälle vi vill leva i. "

2012-12-30
11:53:00

Musik till alla för alla
 
Ryska Dj´s, kända och okända som sysslar med musik i alla genrer, gratis mp3:or man kan förlyssna på och tanka hem.  Glöm inte att stödja artisten och sprida musiken om ni gillar den!
 
http://promodj.com

2012-12-28
13:06:46

...
 
Propaganda på väggarna
Lenin som stolt hötter med näven med en stor skara arbetare bakom sig
Röda fanor och tjocka, bunda böcker om Socialism
Arbetarnas kamp. Bojkotta Israel, bojkotta faschismen
 
Rädda människan
rädda världen
Blicka ut, blicka framåt
framtiden tillhör oss
 
i vardagsproblematik
I kampen, i tankarna
i artiklar, i tidningar
hela världen står i brand
 
men ändock så ligger kampen närmast.
 
"Jag ville rädda hela världen men glömde dig."

2012-12-28
09:27:00

Göteborg

2012-12-27
10:47:00

SEMINARIE AMS (Andra lektionen 24 april 2006)
 
 
Efter en timmes konstanterande om hur och varför man söker jobb så ramlar det in människor till den andra delen av seminariet. De flesta runt 30 - 35 års åldern upp till medelåldern. Och där sitter jag, en 22 - åring som inte borde vara där. Mina läppar drar ihop sig och tänjer ut sig i en enorm gäspning. Det är en fin vårdag ute och jag önskar mig lite frisk luft i det kvava rummet. I rummet finns det ett fönster mot korridoren som sträcker sig från golv till tak. Ett sådant typiskt franskt fönster men med stela fula lister runtom glas skivorna. Stelt och fult som gör det ännu värre med ännu stelare och fulare gardiner. Ett försök till öppenhet? Ett sätt att visa att man inte kommer isolera sig? Jag drar ett djupt andetag och försöker lyssna på kvinnan framför som visar via dator och internet hur vi ska ta oss till. Hur vi ska söka arbete.
 
Vi ska sättas som klossar i ett brickspel för de företag som anställer.
 
Det sitter en kvinna bredvid mig med sin dotter. Dottern som ser ut att vara i fem eller sex års åldern, sitter så nära inpå mig. Modern pratar högt och tydligt åt henne att skriva eller rita på ett papper, helt oberörd över kvinnan som talar längst fram. Kvinnan som står framför whiteboard tavlan ser besvärad ut och tappar hela tiden tråden då hon talar, men fortsätter. Flickan utbrister -”Titta mamma!”  -”Vad fiiint” svarar modern, högt och tydligt. Flickan slutar rita och börjar prassla med pappret. Prasslar, prasslar, prasslar så örat tjuter. På ett sätt var det som en befrielse så man slapp höra ”välfärds Sverige” tala där längst fram. Lyssna på AMS undersåtar som hittar på utbildningar i syfte att rusta oss för en arbetsmarknad. För en arbetsmarknad som knappt existerar. Vi ska anpassa oss. Säger hon. Vi SKA anpassa oss. Vi ska sättas som klossar i ett brickspel för de företag som anställer. VI, arbetare, ska anpassa oss. Det finns inga möjligheter att välja de jobb vi vill ha, eller pröva på. Det finns för få jobb till för många människor. Ändå är Sveriges ekonomi bättre än på länge.
 
Jag drar en suck när flickan bredvid mig slutat prassla och tittar ut genom fönstret. Drar det andra örat åt mig för att slippa lyssna. Tankarna i mitt huvud finns där och jag vill inget hellere än att skrika. Löjliga seminarier.  Ett fint ord, en fin förklädnad för att visa att det finns en arbetsmarknad.  Att vi behövs. Man behöver skola de som vill ha jobb. Jag tittar ner i pappret framför mig. ”Informella Meriter” med stora svarta bokstäver. Man ska ställa in sig och hoppas på ett jobb på kanske 60 sökande. Vart går gränsen till hur anpassningsbar man ska vara?
 
Varför är inte arbetsmarknaden anpassad för alla behov som finns? 

Frågorna stockar sig i min hals då kvinnan där framme börjar ställa helt andra frågor. Andra arbets säljare vrider sig i sina stolar  och ”anpassar”. Jag vill ut från detta rum. Få syre i mina lungor. Få ut ilskan men jag sitter där och ”anpassar” mig som alla andra.  Snurrar på blyertspennan i min hand, önskar att tiden ska gå fortare. Medans jag gör det, så fastnar min blick på pennans ingraverade bokstäver. ”Made In USA” Jovars, de har väl ett finger med i spelet de med. Min blick fastnar farligt lätt i bokstäverna. Ju mer jag tittar, ju mer bitter känner jag mig.

Flickan gnäller bredvid mig och modern säger högt och tydligt att snart är det slut. och jag vill springa därifrån.
Kvinnan och ”välfärds Sverige” förtydligar det hon har sagt och avslutar seminariet. Hon önskar oss en god helg. Bidragstagande människor. Utan någon stadigt grund eller sikte till en trygg vardag.

Jag går ut, nästan flyger över asfalten.Två timmar av mitt liv. Lagts på vad? Det enda fördelen är väl insikten i hur vi lever. Hur vi kan andas i detta system. Snart orkar jag inte mer. För min del? Det blir att skaffa sig utbildningar man inte kan få jobb på. Dra på sig studieskulder man inte kan betala.

Vilket underbart liv. 
 
(Publicerades i Tidningen-anti.se ,en anti systemkritisk nättidning 2006)

2012-12-27
03:21:00

I fokus.
 
 ATT VARA LEVANDE
 
 Det blommar i somligas spår, 
 det glittrar och lyser,  
 det porlar från bäckar med levande flöden          
 det sjunger så vårvinderligt av ljusa ackord,  
 där de går.  
 Det är därför som allt blir så levande varmt
 där somliga går.  
 Det är därför det blommar så rikt
 i somligas spår
 
 /Asta Mårtensson

2012-12-26
23:21:00

Förändring kommer ske när situationen kräver det
 
R och jag satt vid köksbordet med en gofika och pratade igenom gamla minnen från skoltiden. Visst är det så att man minns de mest dramatiska situationer eller de strängaste  samt snällaste lärarna från den tiden. Jag minns hur jag kom försent i lågstadiet nästan varje dag, trots att jag bodde tvärs över gatan. Alla tittade frågande och man var alltid tvungen att ha en ursäkt i beredskap. Jag vet inte varför jag kom försent varje dag. Kan det vara så i brist på ansvarskänsla hos föräldrarna? Eller att de på något sätt antog att flickebarnet ska klara av att hålla koll på tiden i en ålder man knappt kunde klockan. Mor försökte hålla mig i så liten så länge som möjligt och nappflaskan fanns med till en ålder som inte är accepterat.
 
Jag var avundsjuk på mina klasskamrater som blev lämnade och hämtade av sina föräldrar. Endel var avundsjuka på mig som bodde så nära. Men pinsamt var det när mor gick förbi vårt klassrum, ibland knackandes på fönstret eller helt sonika stoppade in huvudet för att säga till mig att hon går bort till affären eller ska rasta hunden. Jag sjönk ihop bakom bänken och några fnissade åt min mor. En del retade mig och så klart blev lärarna irriterade och tyckte många gånger att jag skulle få vara ifred under skoltid.
Det kändes alltid att jag gjorde fel eller hamnade i obekväma situationer hur jag än gjorde. Jag minns en morgon där jag vaknade själv och föräldrarna var däckade efter en vild hemmafest. Jag tog mig till skolan någon timme efter att skoldagen hade börjat. Läraren hade undrat var jag var och alla klasskamrater började fråga en massa om varför jag inte kom i tid. Jag hade ingen ursäkt och vad skulle jag säga. Läraren sa just då att man får vara glad över att jag överhuvud taget kom till skolan. Jag minns att hon tog mig avsides och frågade mig men jag kommer inte ihåg konversationen eller vad jag svarade. En dag knackade socialen på dörren där hemma. Föräldrarna försäkrade att jag hade det bra. Jag tror det var pga av alla otaliga blåmärken jag hade på min kropp (jag hade en del hårdhända "kompisar" som gillade att slå knytnäven på min axel eller sparka mig på smalbenen) och för att jag berättade ärligt att mina föräldrar hade fester väldigt ofta. Barn är både ärliga och elaka. Mitt långa,rumplånga lockiga hår var impregnerad av cigarettrök och många gånger blev jag ledsen över att en del inte ville leka med mig för jag luktade illa.
 
Jag minns min stränga mattelärare från gymnasietiden som var rättvis, principfast och gammal kommunist. Hur han tillrättavisade de stökigaste killarna men alltid uppmärksammade de tysta. En dag kramade han om min axel och sa att han saknade mig på förra lektionen. Det var inte på ett skrämmande eller obehagligt sätt. Han såg mig, det var det viktigaste. Han var respekterad och dessutom en person man kunde ty sig med sina problem.
 
I B huset (där esteterna höll till) satt jag kvar i bildsalen långt efter att skoldagen hade tagit slut. Vaktmästaren gav mig förtroende att se till att byggnaden var låst ordentligt efter mig. Ibland satt min bildlärare och målade på framtida projekt att visa för klassen och jag satt och betraktade hans bildteknik från min hörna. Ibland gav han mig kritik när jag bad om det, ibland kunde det gå timmar utan att vi sa ett ord tills han packade ihop sin väska och skulle gå för dagen. Det mörknade utanför fönstret men jag satt kvar bland penslar och acrylfärg, framför mina porträttmålningar intill ett varmt element. Det kändes väldigt tryggt att ingen kunde veta var jag var emellan låsta dörrar och ensamheten. Detta var alldeles i början där jag hade nycklar till min egna lägenhet och tiden kunde jag förfoga enbart till mig själv. Det var väldigt skönt till en början.
 
Skolan är ett offentligt rum där man ska känna sig trygg och ombesörja allas behov till att växa som individ.
När hemmet inte fungerar så ska skolan finnas där. Det är det största ansvaret ett samhälle kan ha.
 
Det känns absurt hur dagens framtid ser ut nu när näringslivet sponsrar skolmaterial och lär barnen entreprenörskap. De ska konkurrera mot varandra. Sverige sparar skolans utgifter på så sätt. ILKA.se är en distrubitatör för skolböcker främst för barn i smååldern. De uppmanar nu för privatpersoner att köpa böcker pga utbildningen är bristfällig idag. Skolsystemet uppmuntrar gallring av de svagaste grupperna. Allt för att ombesörja en kvot fattiga. För att kapitalismen ska fungera så måste det finnas en viss procent arbetslöshet, hur konstigt det än låter. Kunskap är och kommer alltid vara, makt.
 
Det är verkligen dags att sätta p och börja fundera på vilken sorts framtid man vill leva i.
 
 
 

2012-12-24
08:21:00

God jul och gott nytt år
Istället för tomte när jag fick bestämma. 80 - talet någongång.

2012-12-24
05:26:00

Konsten i att skapa sin egna tillvaro

Någonstans mellan Janssons frestelse i ugnen, pepparkakskavling och prassel från presentinslagning från rummet bredvid, infann sig en känsla av ett eget hem. Ljud från svenska julprogram från svtplay och pepparkakshusbygget som tog form. R fantastiska förmåga att rita i 3d och jag tog ut det på papper. Våra kloka huvuden ihop. Snöovädret utanför förstärkte det ombonade men mycket spartanska hem med tända ljus. Bränt socker på fingrar som utlöste grymtanden och halva svordomar. Skratt åt pepparkakshus projektet som gav mer utmaningar i sin redan sneda konstruktion. Överaskad av högen med oönskade julklappar redo att öppnas på julaftons morgon, på mitt nattduksbord vid läggdags. Jag tassade iväg och hämtade paket och lämnade vid hans sida. Det var väldigt längesen jag kände en sådan tillfredställelse. Jag har svårt för att slappna av och göra saker för min skull. Min hela världsbild har alltid baserats på att man kan göra bättre, göra saker för andra och att egoism är en mycket dålig egenskap. Tillfredställelse fram tills nu har varit skörden från uppoffringar för andra. Det är det fortfarande men nu finns jag med. Möjlighet till lycka och sund egoism.
 
R sa en dag;" Du ser dig själv en del av världen istället för att se att världen är en del av dig."
 
Visst har det alltid varit så. Allt annat har fått gå före. Det känns som att man har missat en väldigt viktig pusselbit på vägen Därför känns det än mer viktigare att skapa nuet som jag vill leva i. Känslan går att likna vid som när man får smaka på något väldigt gott för första gången. Den jagande känslan har nästintill försvunnit, jag känner ingen press, somnar i en omhuldande kram och goda visord varje kväll, jag ler otaliga gånger per dag, allt tack vare R. Jag får höra orden "Jag älskar dig" i stunder när jag som bäst behöver det. Jag säger jag älskar dig tillbaka och berättar hur mycket jag uppskattar honom för den han är, varje dag.
Att uttrycka kärlek med ord är något jag har fått lära mig de senaste åren.
 
Det är dags nu. Firande med familjen i all ära men jag trivs bäst i min egna tillvaro, tillsammans med dem jag känner mig trygg med. Göra det som känns bäst utan att göra något pga pliktkänsla eller "bara" för sakens skull. 
 
Samtidigt så gör det ont att säga till mor att jag inte kommer hem till julafton och nu pga snöovädret, inte till juldagen heller.
 
För mig spelar helger ingen roll så länge man inte har barn eller har barn i familjen. Det finns så många andra dagar på året som man kan värdesätta sin tid tillsammans. Varför inte, när det också är som lugnast?
 

2012-12-19
20:20:00

Misslyckad julbak men med gott humör

Stentunga lussebullar bakta med Bob Marley och en mycket god vän. Det är ont om dem. Goda vänner som accepterar ens person fullt ut och vågar kritisera, vågar vara ärlig. Tänk vad en snabbkladdkaka och varm glögg piggar upp i misslyckade stunder. De stentunga lussebullarna blev dekoration att hänga i fönstret till slut. Även misslyckanden kommer hitta en passande plats så länge de inte är i vägen som man snubblar över gång på gång. Det är bättre att acceptera dem, hänga dem på en tråd och gå vidare. Det tillhör livet. Det är lite som att se sig själv genom en skitig spegel. Smutsfläckarna dominerar inte min spegelbild. Och. Perfektion existerar inte. Acceptans, hitta mål och en framtid. Det är det enda man behöver bry sig om.

2012-12-19
18:07:41

I det ockuperade heliga landet..
Palestina, Hebron 2007

2012-12-18
15:48:00

Det närmar sig jul
 
 
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
 
Kära Tomten. Jag önskar alla mina medmänniskor ett fast jobb på lika villkor. Villkorslös kärlek och god hälsa. Tak över huvudet och mätta magar. Ett glatt humör och många leenden. Låt alla barn få glömma de vuxnas bekymmer och få vara glada. Snälla, glöm inte bort de hemlösa så de får komma in i andras hjärtan och få värme. Jag önskar mig inga saker. De är överflödiga. Varma kramar, undertecknat ♥
 
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

2012-12-18
15:41:16

Palestina
Palestina, Nahalin 2007                              

2012-12-15
13:44:00

Sune Ghandi De Leva

2012-12-12
15:50:55

Flashback memories
 
Jag minns en dag. Närmare bestämt 17 januari 2006. Mor var under psykos och ringde 84 gånger till min mobil. Sammanlagt 113 samtal den dagen enligt telefonspecifikationen. Mor skyllde på telefonbolaget.
 
Jag var trött. Trött på samtal, trött på att bli förföljd och sedd under lupp. Mor ville veta allt. Jag slutade berätta. Jag höll mitt liv hemligt. Hon får inte veta. Far blev lidandes och idag vet de väldigt lite om min person. Det är tragik på högsta nivå. Därför är det otroligt jobbigt att inte kunna berätta att jag själv mår dåligt.
 
Mor ringer fortfarande ungefär fem till åtta gånger om dagen. Jag undviker att svara. Det roliga är att mor numera har lärt sig att skriva sms. Det blir väldigt många sms med ordet "snälla". 37 sms de senaste 28 dagarna. 
Överdrivet orolig? Paranoid? Ja. Det slutar alltid med om att jag får försäkra mor att jag mår bra. Att inget har hänt i den stora farliga staden. Att jag inte är fem år utan närmare trettio.. Men det är lögn. Ren lögn att jag mår bra. Det hjälper inte att säga ifrån. Det har jag gjort åtskilliga gånger. Mor är bra med det där med skuld och skam. Det kommer dagar efter. Jag är väldigt labil just nu. För första gången i mitt liv vet jag inte hur jag ska hantera min depression. Det jobbiga är också rädslan för att själv bli sjuk som mor. Jag vet att den risken är minimal men det sätter ändå griller i huvudet.
 
Det är inte undra på att man vill vara passiv och gömma sig från hela världen.

2012-12-11
20:25:00

Du är inte sjukdomen
 
Det tar tid innan man hittar verktygen som hjälper. Som anhörig får man skilja sjukdomen och personen åt. I många år och speciellt under tonårstiden, tog jag åt mig alla hårda reaktioner som haglades under mors psykoser. På senare år började jag särskilja mors reaktioner och person i sjuka perioder kontra friska. Jag skapade en känslomässig mur som kommer upp under mors sjuka perioder och som stänger alla känslomässiga band. Inte för att jag blir som en robot, utan mer ställningstagande och förstående. Det är mycket lättare att hantera känslomässiga reaktioner från mor då hon gärna berättar om sina sjukdomsepisoder och under samtalets gång, kan få en hetsk reaktion mot mig som person. Oftast händer detta i telefonsamtal då jag bor 4 h bilväg från min hemstad. Det svåraste är att inte bli för känslomässigt berörd, det är tufft att höra en människas sorg och ångest. Som anhörig känner man sig maktlös och tyvärr så kan man inget göra mer än att vara ett stöd i kommunikationen. I kommunikation med läkare, psykvården och kommunala sociala insatser.
 
Man kan inte vara mer än en medmänniska och man ska akta sig för att bli en personlig psykolog.
 
Det skapar en beroendeställning men framförallt, det stjälper mer än hjälper. Det viktigaste är att försöka hålla en sund relation. Det jag gör är att särskilja mamma från schizofrenin. Hon är en underbar människa, även att det känns sorgset att inte ha en mor som fungerar på det sättet jag behöver, så njuter jag av varje stund jag kan ha henne i friska perioder. Under förutsättning att jag själv mår bra. Många gånger får jag räkna bort mig själv i relationen med mor. Jag blir alltid besviken när det jag berättar inte fastnar inom henne. Det är inte hennes fel att tankarna svävar ut och alltid nuddar det egna jaget hos henne.
 
Jag flyttade till västkusten som följd till att jag ville skapa mig ett liv utanför hennes bubbla och våga ta ner skyddsmuren. Våga berätta att jag som barn blev känslomässigt beroende av mor då hon spelade an med skuld och skam. Hur rädslan hon inpräntade omedvetet kring sig eller agressivitet, påverkade miljön jag växte upp i. Att kunna lyfta stenen från mitt bröst och berätta för okända människor att det faktiskt pågår i detta samhälle idag. För jag är inte ensam. Jag är bara ett exempel, en konsekvens av psykvårdens handlande.
Det blir inte heller tryggare av att samhällets resurser rustas ner och privatiseras. Att möta en telefonsvarare under suicidförsök, ringa som anhörig eller i mors fall, hon ringer under medvetande av hennes handling, ger en negativ reaktion. DVS besparingar som i detta fall, en telefonsvarare, förstärker hopplösheten, maktlösheten, sjukdomens karaktär och reaktion. I mors fall ligger närmaste sjukhus och psykmottagning 1,5 h bilväg ifrån.
 
Det skapas miljöer som förutser människors destruktivitet. Ta bort fritidsgårdar, bygg upp systembolaget. Ett annat exempel i vårat samhälle idag. En natt för några år sedan, åkta far och jag in med mor efter många timmars övertalning om inläggning på sluten psykvård. Det var väldigt tufft. Själv åkte jag akut till småland, fick ta ledigt från jobbet, och sitta med mor under hennes destruktiva psykos i flera timmar. Allt för att undvika förstärkning av hennes reaktion med poliseskort och omild fysisk omtagning.
Under hela kvällen uppförde jag mig professionellt. Iaktagande, läste av kropss språk, var lugnet själv men samtidigt agerade kort och talade uppmuntrande som till ett barn med koncentrationsvårigheter. Efter bilåkande och väl framme vid entrén blev vi mötta av en manlig sjuksköterska som talade sävligt till mig. Frågade om jag mådde bra och om jag kände mig tillfreds över att komma till sjukhuset. Jag vet inte om jag kan skylla på den mänskliga faktorn men av tidigare telefonkontakt med sjukhuset som har behandlat mor under de senaste tjugofem åren, så förstod de mycket väl av min far, att det var hans fru som skulle läggas in och att dottern var med. Jag höll på att gå upp i atomer.
 
Det tar inte slut där. Vi får vänta ytterligare någon timme på grund av att vi kom dit mitt i natten och för att bli tvångsinskriven krävs det en behörig läkare. Allt gick bra. Men som alltid i situationer i relation med sjukvård och patient, assistent mot brukare eller varför inte arbetssäljare mot arbetsköpare, såtalades det över huvudet på mor. Läkaren hade inte ögnat igenom patientjournalen utan antog att mor var suicid, vilket hon inte var. Hon var psykotisk och väldigt rädd för sina känslor. Jag riktade om samtalet och bad mor berätta. Jag ställde de rätta frågorna och behandlade situationen på ett korrekt sätt. Jag är fortfarande en anhörig utan utbildning inom vården. Läkaren gapade och tittade på mig. Frågade hur gammal jag var. Jag berättar, tillsammans med mor hur hon har känt sig och vad som har hänt. Mor berättade med stöd av mig, utan några problem och läkaren kunde då få sina svar utan att gå igenom det vanliga frågeformuläret. Vem kan förresten svara på frågan "Är du självmordsbenägen?" under känslomässig influens?
 
På vägen hem, på en blixthal väg, funderade jag mycket på orsaker till mors sjukdom. Jag undrade om hur andra har det och hur människor som inte har en anhörig blir mottagen av vården och vilka konsekvenser det kan ställa till med.Jag hade sänt frågan tidigare via ett sms till min faster som är pensionerad socialarbetare. Hennes svar var " Kära du, de som inga anhöriga har får dö ensamma i sina hem."
Far var trött och halvslumrade i passagerarsätet. Hans rynkor hade blivit djupare och jag antog att han släppte sin mur. Just då. Den enda befrielsen är när mor är under övervakning. Först då kan man släppa taget om känslorna. Veckorna innan tvångsinskrivning är som att bli ständigt överkörd av tåg. Om och om igen.
 
Det gäller att hitta verktyg eller skapa dem, för att kunna överleva som anhörig. Annars blir det väldigt lätt att man själv hamnar i destruktivitet.

2012-12-10
12:39:00

Den inre förmågan
 
Som barn till en psykisk sjuk förälder så utvecklar man förmågor som insikt, förmåga att lokalisera kärnan till problemet, empati och en stark överlevnadsinstinkt. De utvecklas tidigt under livet och därför är det av yttersta vikt att barnet som lever i en dysfunktionell miljö, knytar an och skapar tillit till en vuxen. Det är första kontakten med omgivningen eftersom den sjuka föräldern är allt som oftast rädd och passiv.
 
Jag utvecklade ångest och panikattacker väldigt tidigt men visste inte vad det var eller vad det berodde på. Jag vet som tolvåring att jag drabbades av detta i samband med ignorans, brist på moral och empati och egoism från föräldern/föräldrarna. Jag hade väldigt ofta dessa känslor även utanför denna dysfunktionella miljö. Tanken på att återkomma till samma misär, uppgivenhet och agera nickedocka eller som en personlig terapeuft för min sjuka mor, gjorde mig mycket illa. Det gav mig koncentrations svårigheter, dålig självkänsla, bitterhet och ett stort personligt ansvar eftersom jag trodde att allt var mitt fel och ansvar. Mors drickande och psykiska utfall, ignoransen och ensamheten. Så jag förminskade mig själv och gjorde väldigt lite väsen av mig för att inte förstärka hennes reaktioner.
 
I friska stunder så gav mor mig väldigt stora summor pengar. För stora för en tonåring att hantera. Jag hade inte förståelse eller glädje av dem. Jag förstod inte vad jag kunde göra med mer pengar då jag konsumerade som mest godis och frukt. Så jag sparade. I brist på pengar i hushållet så gick mina besparingar åt. Därav den första moraliska läxan. Det du har kan likaväl tas ifrån dig. Jag hade inget tillförlit för att det jag gjorde skulle kunna påverka min situation. Jag anammade apati, olust, ensamhet. Mors försök att ge mig pengar som vägen till lycka förstår jag,grundar sig i hennes uppväxt där det var brist på dem. Jag sökte aldrig pengar och väldigt sällan, något som jag verkligen ville ha. Det finns få gånger som jag verkligen kände glädje av materiella ting. Ett var målarstaffli med akvarell och acrylfärger och massor av fina penslar. Jag kan än idag känna en barnslig förtjusning när jag kliver in i ett konstnärsateljé eller måleributik. Glädjen i att skapa var väsentlig undermin uppväxt. Det gav mig en tillflyktsort, en plats där inga bekymmer fanns.
 
Jag försökte ofta dämpa ångest känslorna med att uttrycka mig via papper. Text är något som också gav mig en innerlig glädje. Fantasin blev min trygghet. Jag hade vänner och hos ett par fick jag vara väldigt ofta men många gånger förbjöds jag att gå ut. Även om far tillät så blev mors svar avgörande. En gång hade jag så roligt med mina vänner att jag glömde bort tiden. Det var mörkt ute och en kompis samcyklade med mig hem där jag bodde strax utanför samhället. Jag var sexton år. Jag hann knappt kliva innanför dörrtröskeln då mor skenade nedför trapporna och gav mig en hård örfil.
 
    Far hörde från rummet bredvid och ifrågasatte mors reaktion. Men lät det gå förbi.
 Det var sista gången jag var ute, under tiden som tonåring och hemmaboende.
 
Jag sökte mig till kuratorer, BUP - barn och ungdoms psykiatrin - och andra vuxna, för hjälp. Fortfarande med en stor skuld och skamkänsla och total övertygelse att allt var mitt fel. I högstadiet pratade kuratorn mest om sina katter, i BUP avbröt psykologen mig i ett sårbart läge med förklaring att hon skulle sluta tidigare, socialen tillgav mig en kontaktperson som var en hurtig spinningälskande tjej (inget ont om henne) som hade till uppgift att få mig att tänka på andra saker. I alla dessa kontakter så ignorerades eller förbisågs det,det uppenbara. Vardags situationen i hemmet. Det var det enda jag ville tala om och det jag behövde då var verktyg till att kunna hantera situationer som pågick. Min mor fick sin diagnos långt innan jag fick reda på den som tjugofyra åring med hjälp av personligt ombud. Efter mycket läsande på nätet om psykiska sjukdomar så kunde jag själv dra slutsatsen om hennes sjukdom. Men det var långt efter jag hade flyttat hemifrån som artonåring.
 
Efter jag fyllde arton, tog jag modet till mig och försökte ta kontakt med psykiatrin igen. Denna gång via kurator i min gymnasieskola. Jag gick första ring och var två år äldre än mina klasskamrater. Kuratorn var kanon men eftersom jag var för gammal, så kunde han inget göra mer än att ge mig ett lyssnande öra och goda ord. Jag tog kontakt med vuxenpsykiatrin där psykologen tyckte att allt jag kände var mitt fel och mitt ansvar att rätta till.
 
Jag behövde inga fler visdomsord än de jag redan hade och avslutade kontakten med vuxenpsykiatrin för min del, för gott.
 
De enda kontakterna med psykiatrin efter var i samband med mors sjukdomsförlopp. Hennes kontaktpersoner, övre psykiatriläkare på länets sjukhus och kommunala psykiatrivården. Den övre läkaren kom ett par gånger i egen person för att få med mor under LPT vård. En av dessa gånger talade han till mig (han är för övrigt från Polen och talade polska till mig) att jag borde hjälpa min mamma mer.
Jag var tigande och knöt nävarna för att undvika göra något som jag sedan skulle få ångra. Det han sa och gjorde var högst oprofessionellt och kränkande.
 
Man utvecklar förmågor och man utvecklar tålamod. Det är väl lite så, att man önskar att människans lidande ska ta slut och den kommer ta slut med hjälp av lite tålamod och civilkurage. Tänk om samhället kunde vara så pass utvecklat så man hade sluppit all denna onödiga tid, alla år i ångest och kommunikationsfel.
 
Tänk om någon, NÅGON, hade berättat för mig vad paranoid schizofreni var för något och vad det kan skapa för konsekvenser i en människans väsen.
 
 
 

2012-12-10
04:59:00

Boktips om en mörk del av Sveriges historia
Rune Mattsson har skrivit en självbiografi om Samhällets barn på nittiotalet. Självklart uppmuntrar jag till att stödja denna författare och köpa boken. Jag kollade upp gratis PDF böcker för någon månad sedan och ramlade över just denna.

MYCKET läsvärt!

http://ebookbrowse.com/samhallets-barn-pdf-d287583265
 

2012-12-10
03:54:00

Arbetarnas kamp och framtidstro

Nordkorea på allas läppar, Kim Jong Un och alla satiriska kommentarer om påhittad diktatur. Hur världen förhåller sig till ett land som motsätter sig kapitalism och brukar planekonomi.

Det finns mycket som skrivs. Många förstår inte kulturen, många förstår inte eller rättare sagt, vet om DFRK historia. alla ockupationer, massavrättningar och hur DFRK har fått resa sig upp från spillrorna med hjälp av arbetande händer. Det krävdes mod och en styrka utan dess like, det krävdes en framtidstro.

Juchetornet är symbolen för folket, arbetarklassen. Det är ett sätt att leva i gemenskap och kollektivt tänkande. Tiden värderas högre än pengar. Tänk, en vanlig arbetande har jobbet strax intill där den bor. Här finns inget pendlande eller flyttande mot dess vilja, för att få jobb. Kunskap är makt och kunskap är obligatorisk men framförallt, gratis. En fysisk arbetare har tre gånger så högre lön än någon med kostym.

Kulturen och konsten är ett viktigt inslag i kulturen. De är måna om att behålla sin identitet. Koreas identitet. Att tänka på hälsan är ett obligatoriskt inslag i arbetslivet. Det gympas utanför fabriker och skolor under dagens gång. Människor uppmuntras att hålla sig sysselsatt med något de brinner för. Engagemanget är stort. Det känns en aning absurt när det skrivs om att DFRK köper statyer för miljoner pengar men det glöms också att de som skapar dessa är arbetare i DFRK. De får lön, precis som alla. Problemet med matbrist är pga att den nordliga delen av Korea är svårbördigt och blockaden! Majoriteten av media glömmer sin jounalistik och köper kapitalisternas koskällor istället för att ta reda på fakta!

Det kändes inget vidare att se bistra ansikten i den stora folkmassan som promenerade längs Pyongyangs gator och broar, från massmöte utanför Juchetornet i våras. Informationen om Japans och sydkoreas förberedelse för ett eventuellt krig mot DFRK och västvärldens anspegling och nedlåtande mot deras system gjorde dem bistra. Jag klandrar dem inte. Vad har vi för rätt att kränka på ett samhällsystem som de lever i? Varför ska de som går mot strömmen bli straffade på detta sätt?

De har en framtidstro som vi har tappat. De har ett sätt att leva som passar dem. De har Jucheideologin.

Vad har vi?

2012-12-10
02:45:00

Murar kommer falla

Det pågår krig, i ordets bemärkelse, men framförallt i människors sinnen. Miljön formar oliktänk, våra kvaliteter ska vara så unika och olika andras. Det ska ständigt skapas nytt för det gamla är förlegat eller omodernt. Samtidigt så tänker jag på Palestiniernas relation till varandra i Beit Sahour, strax utanför Betlehem, där muslimer och kristna har levt intill varandra och formats av varandra. De har anammat varandras traditioner av praktiska skäl men främst för att man inte ska särskilja människa från människa och göra olikheterna större.

I vår samhälle idag, och då räknar jag med alla som tagit till sig den reformistiska och individualistiska livs synen, så skapar vi olikheterna för att särskilja och göra oss mer unika än någon annan. Samtidigt så törstar vi efter bekräftelse och trygghet i något som är nytt och oprövat. Varför göra sig av med det som är bra?
Varför bryta ner det som är tryggt till otryggt?

Varför särskilja oss från varandra när vi kan vinna så mycket större som gemenskap, kärlek och respekt.

 
Murar kommer falla
av bräcklig grund
murar kommer slås sönder
av nävar i tusental

vi är alla en och samma
människa
 

2012-12-04
21:22:00

Sune Ghandi De Leva 2011




 
 

2012-12-04
20:26:00

Sune Ghandi De Leva
 
När jag flyttade till Göteborg senhösten 2010, så fick jag tid till att fundera i min ensamhet. Jag fick förfoga över tvårummaren som min bästa vän och kombo delade, då hon var ute på annat håll. Tystnaden var annorlunda. Det kunde gå dagar då jag inte pratade med människor. Jag satt mestadels och skrev texter som kommer att bli en bok "Flickan med den röda ballongen" inom närmaste.
 
Som nykomling i Göteborg med ett gratis spårvagnskort började jag utforska staden som verkade så stor och rymlig i jämförelse från den lilla småländska by jag kom ifrån. Jag åkte till Saltholmen och promenerade uppför naturstigarna snett bakom sista hållplatsen, uppför berget där jag möttes av en fantastisk havsutsikt. Solen sken och det blåste kalla vindar men jag var glad över att höra stillheten, fåglar som kvittrade, havet som lät och Stena båtarna som ljöd någonstans i bakgrunden till panoramautsikten.
 
Jag besökte Världskulturmuseet och promenerade längst "lilla vimmerby" Haga nygata när jag fick hemlängtan. Någonstans fick jag nys om Open stage uppträde på Världskulturmuseet i början av december. Jag tog modet till mig och anmälde mig till den. Sjukt nervöst men det har alltid varit min dröm, att stå på scen och göra något viktigt. De få jag kände bjöd jag in men ingen av dem kom. Jag satte mig tillsammans med ett hundratal andra för att insupa musik, texter och konstuppträdanden. En av de första deltagarna gick fram på scenen. Han läste dikter och jonglerade med en pinne, utklädd till clown. Det var första gången jag såg Sune Ghandi De Leva.
Jag var nummer sju på deltagarlistan och läste en text på tio minuter. Det är väldigt nervöst att stå där, med strålkastarljuset rätt i ögonen. Man ser inte publiken men hör viskningar, rörelser och harklingar.
Jag hade övat innan och efter ett par minuter slutade rösten darra och snart kände jag mig trygg över att inte se publiken. I mina konstpauser var det så tyst och till sist kom applåderna. Många kramade om mina axlar. Några fällde tårar. Deltagarna efter bad om att ge efterapplåder till mig. Det var väldigt rörande.
 
I väntan på vagnen efter kvällens uppträdande stod Sune ett par meter ifrån. Vi skulle åka med samma vagn. Vi började prata och jag föreslog en fika. På det viset blev Sune en varm vän, om än min första i Göteborg, som har gett mig så mycket glädje, sorg och öppenhet. Ibland när jag kan, följer jag med Sune på hans strapatser i stan där han får människor att skratta och tänka på nuet.
 
 
 
 

2012-12-04
16:18:00

Mor, paranoid Schizofreni och LPT
 
Ungefär vart tredje halvår insjuknar min mor kraftigt och har starkare psykoser och hallucinationer. Denna gång började det strax innan utredning om fortsatt LPT - Lagen om Psykisk Tvångsvård - i höstas. Med protokoll och information från sociala insatser samt från oss anhöriga, den närmaste min far, så är hon under fortsatt LPT. Mor bor hemma och får idag hjälp från boendestöd och äntligen, rätt till färdtjänst. Det går dock inte så bra som vi hoppades på fast det är väldigt skönt med avlastning. Bara tanken på att någon kommer hem till henne varje dag och tittar till ger mig och far, en någonlunda ro i själen.
 
Trots fortsatt behandling under LPT så förvärras hennes symptom. Hon är mer paranoid, agressiv, passiv och berättar det för mig att psykosen snart inte är hanterbar. Efter många års försök att tala om för henne att det är en sjukdom hon har och att det kallas för schizofreni så kan hon relatera sin sjukdom eller kalla sina röster för psykosen. Ingen sjukvård har någonsin försökt på något sätt ge en människovärdig behandling genom psykoterapi eller liknande. Förfrågan har mor nekat till. KBT eller liknande behandling borde vara obligatorisk i samröre med kemisk medicinering, anser jag. Mor har fått ombesörja konsekvenserna själv eller vi, anhöriga.
 
Mor är under en regressiv period just nu och det påverkar allt omkring henne. Igår pratade jag med far om mors tillstånd. Han sa att det är så mycket med annat. Far är förtidspensionär med en pension "kaffepengar" som han kallar det och tvingas fortfarande som sjuttioåring arbeta för att klara ekonomin, ombesörja två bostäder, hans och mors. Med allt vad det innebär. Att komma hem efter ett hårt dags arbete och möta en agressiv paranoid person är ingen dans på rosor. Mor är förtidspensionär och hon har en bra ersättning i jämförelse med många andra. Men trots det så kan hon inte hantera sin ekonomi eller sitt missbruk i alkohol, tabletter och ciggaretter. Många gånger får far ta hand om den biten också. Jag har förespråkat för en god man för henne men det är som att tala för döva öron. Jag börjar också undra när mitt ansvar tar slut?
 
För några veckor sen blev hon rädd för rösterna som sa åt henne att döda mig. Hennes enda barn.
 
Jag flyttade för två år sen från småländska skogarna till västkusten. Som en 27 åring, stapplandes och ovan att släppa ansvaret och skuldkänslorna, försökte jag att forma ett eget liv. Det gick bra ett tag tills mor insjuknade igen och jag fick åka med illfart hem för att övertala henne att bli inlagd på sluten tvångsvård. Det är en liten gullig historia, bara det. Hur bemött man blir som anhörig i en sådan situation.
Några månader efter inläggningen försökte mor ta livet av sig med narkoleptika och en paralyserad far ringde mig en eftermiddag och berättade att mor var okontaktbar. I hennes tillstånd så fanns risken för hjärtstopp. Jag ringde ambulans och blev kopplad genom hela sverige innan jag kom fram till kalmar län och hade hela tiden telefonkontakt med ambulanspersonalen. Som alltid hade psykvården ignorerad fars och min röst innan detta hände.
 
Det närmar sig jul och mamma är passiv regressiv. Hennes sjukdomskaraktär är starkare än någonsin och gömmer hennes person allt oftare. En dag för något år sedan sa mor i ren förskräckelse, om jag inte har sjukdomen, vem är jag då? Jag tänker på det ofta för hennes sjukdom genomsyrar inte bara henne utan hela miljön och alla människor kring henne. Vi, de närmaste, har skapat en särskilt profil och person för att skydda oss från sorg och depression. Men det är inte hållbart i längden. Jag känner själv som ung gammal (eller gammal ung, mitt liv började för två år sedan och jag brukar kalla 30 års åldern för nya 20..) att mitt psykiska försvar mot sorg har gått bra vad gäller mor men den knäcks i samband med arbetslöshet, strul med facket och arbetsköparna och brist på egen bostad. Jag bryter snart ihop.
Imorgon kommer jag för första gången i mitt liv, ta tag i min egna hälsa för oron, stressen och ångesten har gjort min förmåga obrukbar. Det känns som någon har slagit undan mina ben.
 
Samtidigt så känns det som att man inte har råd att tänka på sig själv. Jag vet att allt detta är ett systemfel. I alla aspekter, i alla kontakter med sjukvård, kuratorer, psykologer och kommuner så har alla refererat till brist på pengar. Eller tom antytt att anhöriga ska hjälpa till mer. Min far och jag har agerat som gratis arbetskraft i så många år och jag har varit i riskzon sen barnsben. I extrem dysfunktionell miljö. Bara det att jag som barn fick bo med mor i sluten psykavdelning på åttiotalet berättar om samhällets moral och principer på den tiden. Jag var också en väldigt känslig person som tog till sig alla intryck och känslor. Jag minns episoder som om att det hände igår.
 
 
Mor har faktiska fysiska sjukdomar som är ett hot mot hennes hälsa. Men hon refererar dem till att det är psykosens fel. Att mediciner hamnar i fel mage, det är därför det inte verkar. Hennes kropp går igenom sjuhelvetes biverkningar och konsekvenser av hennes medicinering och ohälsa. En femtioårings kropp med samma krämpor som i den äldre pensionärsåldern. Hjärtat kommer att klappa ihop. Det är bara frågan om tiden. När. Det är ångest bara av att tänka på att mor inte kommer leva länge om det fortgår.
Far är dryga 70 och även hans hälsa sviktar. 
Jag vet inte om det är kompetensen som saknas eller kvalitén på vården, eller bådadera. Det sägs att Sverige är en av de bästa länder i världen på social vård. Jag ser den inte någonstans. Gör du?