Logiken är kanske tråkig men ett bra redskap till att ta beslut. Det blir lite lättare, iallafall för mig.Igår kom ett brev från sjukhuset. Remiss till gyn. Svar på cellprov med cellförändringar. Kanske inget att oroa sig för men jag tänker ändå på hur dyrbar tiden är och vad man lägger den någonstans. Jobbet åt upp mig inifrån och tog tiden samt fritiden ifrån mig. Tillfällen då jag verkligen ville hem till mamma, umgås med släktingar och vara närvarande alla stunder som gick i dur. Vad har jag av det idag. Jobbet ger mig inga långvariga minnen. Och tiden vill jag aldrig slösa med. Någonsin. För när vet man när nästa bra stund kommer? Det finns inga garantier. I somras frågade min polska mormor när hon får se mig nästa gång. Jag ville så gärna säga att jag kommer så fort jag har råd. Mormor skrattade och kontrade mig;"Jag är 89 år. Jag är medveten om att jag kan dö närsom helst. Det är inget skämt."
Verklighet. Vad är det som får människor att fly från realiteten till konst, skräpmat och nya medier med "nya" språk. Det är tydligt upplyst, om inte ramaskri, om vad som pågår på fb. Det är så tyst och stressfritt här ute i verkligheten. Lite läskigt också, måste jag tillägga.Det finns inget så verkligt kreativt skapande som nya språk men jag ser de flesta i min närhet flumma in i dem och försvinna. De anammar en ny kroppsdräkt med tillhörande känslor. Vi har pojken, som förevigt stannat i fjortisdrömmarna, killen som vill slippa ångesten och tar droger, en annan som vill förlösa innersta hämningar men tillåter det inte. Vi har tjejjen som behöver ett visst antal likes varje dag för att känna sig värdig, en annan som motvilligt förändrar sig för sin partner. En annan som lever en livstid med skuld för något oförrätt mot en annan person. Mannen som går på knäna tack vare sin övertygelse.Det är lätt att gömma mänskliga känslor, trycka in dem så långt man kan, in i bröstkorgen. Men det som går in, måste ut. Det man trycker in kan bli roten till obefogade känslor. Och den kommer brisera, hur mycket man än vill glömma. Så länge man undflyr verkligheten genom sitt beteendemönster, desto djupare rotat den sig.Rädslan över att brisera har nog aldrig varit större. Vi har roller som andra kräver att man ska ta, för att bli accepterad.Var är då det verkliga jaget? Kan man få en riktig bekräftelse i en fantasiroll? Kan man verkligen få en långvarig tillfredställelse genom att göra det man tror istället för det man vet?Många i min närhet gömmer sig eller flyr från verkligheten i en låtsasvärld som vi själva har skapat. För här ute saknar jag mänskliga relationer, reaktioner, handlingar men inte minst, civilkurage.Det går inte att få en reell uppfattning eller omdöme om ett omslag. Tänk så många falska reaktioner, handlingar men inte minst, konsekvenser som skapas på den sämsta grund man kan tänka sig. Det är en skrämmande tid.
En god vän till mig ville ta till våld mot en annan pga att personen i fråga, ställt till, varit respektlöst, tagit både pengar och saker för en tid sedan. Jag förstår ilskan och känslan av att knyta nävarna för att förlösa den inre spänningen. Men för att åsamkat värre skada än en tillfällig blåtira, så rekomenderade jag en polisanmälan och indrivning av förlorade pengar. För en prick i registret gör det svårare att få jobb och bostad. Det gör det tyngre att leva med en påminnelse om sina destruktiva handlingar. Vännen slutade slipa sina naglar och började fundera på lösningar som inte ger henne skada tillbaka. Och på samma vis fungerar samhälls systemet idag. Hur man som bäst åsamkar skada för sin befolkning för att driva dem till en punkt där man vill ha dem. Prickar, anmärkningar, personregister, anteckningar blir tillräckligt för att förminska, nedvärdera samt ge ett pemanent tillstånd än en tillfällig blåtira.
åTala samma språk, ge ett solidarisk handtag, var trevlig samt ha bestämda kaffeträffar för utbyte av kontakter. Ja, sen kan kulturen spela roll i det hela. (Nej, nej jag strular inte. Killen är nyinflyttad gift polack som kan ytterst lite svenska)
