Flickan med den röda ballongen

---

 

 

När jag flyttade till Göteborg senhösten 2010, så fick jag tid till att fundera i min ensamhet. Jag fick förfoga över tvårummaren som min bästa vän och kombo delade, då hon var ute på annat håll. Tystnaden var annorlunda. Det kunde gå dagar då jag inte pratade med människor. Jag satt mestadels och skrev texter som kommer att bli en bok "Flickan med den röda ballongen" inom närmaste.

 

Som nykomling i Göteborg med ett gratis spårvagnskort började jag utforska staden som verkade så stor och rymlig i jämförelse från den lilla småländska by jag kom ifrån. Jag åkte till Saltholmen och promenerade uppför naturstigarna snett bakom sista hållplatsen, uppför berget där jag möttes av en fantastisk havsutsikt. Solen sken och det blåste kalla vindar men jag var glad över att höra stillheten, fåglar som kvittrade, havet som lät och Stena båtarna som ljöd någonstans i bakgrunden till panoramautsikten.

 

Jag besökte Världskulturmuseet och promenerade längst "lilla vimmerby" Haga nygata när jag fick hemlängtan. Någonstans fick jag nys om Open stage uppträde på Världskulturmuseet i början av december. Jag tog modet till mig och anmälde mig till den. Sjukt nervöst men det har alltid varit min dröm, att stå på scen och göra något viktigt. De få jag kände bjöd jag in men ingen av dem kom. Jag satte mig tillsammans med ett hundratal andra för att insupa musik, texter och konstuppträdanden. En av de första deltagarna gick fram på scenen. Han läste dikter och jonglerade med en pinne, utklädd till clown. Det var första gången jag såg Sune Ghandi De Leva.

Jag var nummer sju på deltagarlistan och läste en text på tio minuter. Det är väldigt nervöst att stå där, med strålkastarljuset rätt i ögonen. Man ser inte publiken men hör viskningar, rörelser och harklingar.

Jag hade övat innan och efter ett par minuter slutade rösten darra och snart kände jag mig trygg över att inte se publiken. I mina konstpauser var det så tyst och till sist kom applåderna. Många kramade om mina axlar. Några fällde tårar. Deltagarna efter bad om att ge efterapplåder till mig. Det var väldigt rörande.

 

I väntan på vagnen efter kvällens uppträdande stod Sune ett par meter ifrån. Vi skulle åka med samma vagn. Vi började prata och jag föreslog en fika. På det viset blev Sune en varm vän, om än min första i Göteborg, som har gett mig så mycket glädje, sorg och öppenhet. Ibland när jag kan, följer jag med Sune på hans strapatser i stan där han får människor att skratta och tänka på nuet.