Flickan med den röda ballongen

 

 

C. Öland Roots 2013. R är på g, biljetter på g och vi ska ta igen tid, vännen. Du gav mig platsen, musiken och den första äkta frihetskänslan i mitt inre. Det var där jag beslöt mig för att flytta till Gbg. Det är precis vad jag behöver för att ladda om.

 

<3

 

 

 

Första föreläsningen var på Pedagogen idag. "När hjärnan inte orkar" - en studie som grundar sig på neurofysiska skador i hjärnan och dess förmåga. Konsekvensen av att bli "hjärntrött" av för många intryck, långvarig stress (jag räknar också in depressioner eftersom även depressioner påverkar med serotonin och dopamin trots att dessa professorer inte ville uttala sig i det) och neuro fysiska problem. Tråkigt bara att det hela slutade med smygreklam i slutet. Jag vet inte hur många gånger de uttalade "mindfulness" och hur medicinering kan reglera ämnen i hjärnan för att kunna fungera i vårt samhälle idag.

Det är ingen studie som angriper grundorsaken till varför hjärnan påverkas och efterlämnar kroniska effekter av långvarig "misshandel" i våra hjärnceller.

 

Jag blev fundersam och mindes tillbaka till 1998. Jag var femton och hade plockat jordgubbar den sommaren. För mina ihoptjänade 800 kronor åkte jag tillsammans med S till Göteborg under vattenfestivalen. Vi övernattade hos min farbror och fick låna en mobil. Jag minns hur jobbigt och stressigt det var över att höra hälften av göteborgarna hade exakt samma ringsignal. Vi grävde efter mobilen i våra fickor varje gång det ringde.

Det var spännande att åka spårvagn och vi åkte ända till Friskväderstorget där S hade chattat med en kille och hade bestämt träff. Jag blev sjuk under dessa dagar och klarade inte av stadsmiljön. Jag kommer ihåg att jag tillbringade två hela dagar i en lägenhet under en ynklig filt. Jag fick svindel av att gå på gatan och S fick umgås med andra vänner hon kände i Göteborg. På bussen hem åkte jag genom de småländska skogarna och stressen la sig ganska så direkt. Jag har inte kopplat det lika klart som nu vad den egentliga orsaken kan ha varit. Denna tidsperiod var väldig kämpig. Utöver tonårs aspektet.

Jag ville egentligen ställa en ganska relevant fråga till dessa personer. Hur blir det om man som barn får en skallskada av en hjärnskakning (som femåring i mitt fall, bilolycka) och därefter går igenom en extrem stressad period (fortfarande fem år, fick bo med mor i sluten psykavdelning) som inte klingade av förrens i vuxen ålder? Vilka konsekvenser förorsakar långvarig stress, depressioner, påverkan av serotonin och dopamin. Vad kan man göra för att säkerställa balansen i hjärnan? De sa själva att depression och neurofysiska orsaker har lika symptom men att depression är en psykisk blockering till skillnad från neuro- som är fysisk. Behandlingen är olika. Men i kombination av båda aspekter och under en lång tid?

Mina funderingar gränsar inte bara till mig utan även till arbetare inom sjukvård, industri och andra psykisk och fysisk ansträngande arbeten som så småningom hamnar i utmattnings syndrom. Konsekvenserna blir att receptorerna i hjärnan slutar fungera och hjärnceller dör. Det är allvarliga saker. Tråkigt att det inte avsattes tid för frågeställning.

 

Mental trötthet - http://www.youtube.com/watch?v=N1qlMDiYuxw

 

 

Förövrigt så känner jag hur solen gör sitt till. Det känns lite lättare av att kunna hänga av sig vinterjackan och klä sig så smått i sommarkläder. Drivhuset ute på balkongen gör min vardag lite roligare.

Jag läste Shaun Tan - Berättelser från yttre förorten och fick en offantlig inspiration till att återbilda mina små texter och berättelser. Hans illustrationer är fantastiska och jag blir sugen på att köpa fler av hans böcker.

Imorgon är det terapitimme igen men jag funderar på att avsluta KBT (han har frågat mig ett par gånger nu om terapin ger mig ett egentligt syfte) och byta till närhälsan/primärvården/vårdcentral istället (varför alla dessa namnbyten???)

När jag blev sjuk så blev det närmaste vården valet utan att jag tänkte mig för en extra gång. Jag var så nedbruten med extrema sömnproblem och var väldigt ångestfylld. Jag orkade knappt ta mig till affären bara till för någon månad sedan. Jag är mer försiktig nu och allt jag tar mig för måste vara på mina villkor för att jag ska orka med. Om inte huvudet orkar så fungerar ingenting. Och ignorerar man hjärnan så är man dömd att vandra i vegetativt tillstånd.

 

Galenskaperna gjorde en rolig sketch angående det :)

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag känner igen mönstret såväl. Jag vet också efter den långa erfarenheten med min mammas sjukdom och hennes besvikelse över livet, att jag inte kan göra något för att förändra. Det måste hon göra själv. Förändringen finns inom henne. Hon måste finna det som gör henne lycklig och tillfredställd. Inga fantasier, inga påtryckningar från samhället, vänner eller familj kan visa vägen. Det är så lätt att falla i groparna och tro naivt, på det som kallas för lycka.

 

Ibland faller man tillbaka till samma rutmönster för man visste att det var senast jag var lycklig. Jag ser det när min mamma dricker alkohol för att glömma eller påminnas om de glada dagarna. Jag ser det på S som faller tillbaka igen och jag kan inte bli annat än ledsen. För det syns tydligt i hennes ögon att det inte ger henne själslig tillfredställelse.

 

Vad du än gör så ska du veta att problemet inte kommer försvinna. För din vardag kommer åter igen när du är nykter, när du återvänder från världsomspännande resor med glitter och glamour. Fly inte. Deal with it.

 

Du är inte ensam.

 

 

 

 

Det känns som att allt kvittar på något sätt. Jag kan inte hitta motivationen och känna mig glad. Jag tvingar mig på ett leende oftast. Den senaste riktiga glädjen jag kände i mitt bröst var när R berättade om sin dag på jobbet. Jag skrattade så tårarna sprutade. Jag känner mig verkligen ambivalent. Terapin gick inte som jag tänkte i måndags. Jag satt där och var så jäkla labil. Tårarna rann mitt i logiska funderingar. "Jag har satt mig på en annan stol men den är allt annat än bekväm. Jag har inte hittat min stol än." "Jag känner mig tom och nervös inför intervjun imorgon. Hur ska jag kunna ställa villkor när jag inte vet vem jag är? Vad mina behov är? När jag inte ens kan sätta värdet på mitt liv?" "Vad hade jag gjort utan R i min vardag?" "Jag tillåter mig själv att ha mörka dagar utan skuldkänslor."

 

Jag var så ledsen när jag tittade efter R som gick längst med vägen på väg till stan ikväll. Jag skulle gå med honom. Hålla handen, känna samhörighet. Ha skinnet på näsan och veta stegen, tillsammans med den person jag bryr mig mest om i hela världen. Och så gör jag det inte.

 

"Du verkar så deprimerad. Ska vi göra något? Åka till stockholm eller uppsala, bara sådär?"

 

Jag vill inte känna detta. Det tar så otroligt mycket energi att vara ledsen. Det gör ont i alla delar av kroppen. Jag kan knappt hantera mig själv och likgiltigheten har borrat in sig lite för djupt. Jag orkar inte vara del i andras draman, i andras liv. Samtidigt så gör det så smärtsamt ont. Moment 22. För det är i andras liv man ser styrkan, gemenskapen och värmen. Eller?

"Du ser avsevärt mycket bättre ut än vad du gjorde innan. Förut såg du alldeles sönderstressad och trött ut."

 

Tänk. Idag fick jag lite av den där gnistan tillbaka. Lite jävlar anamma. Lite styrka. Och det kändes så bra! Det värsta är över nu men jag tar det ändå stillsamt. Ingen panik tillbaka, inga måsten. Göra det som känns bäst just då och bromsa, bromsa hårt om det går emot. Nästa vecka ska jag på jobbintervju. Den första på väldigt länge.

Jag har sökt massor av jobb. Jag vet att jag kommer hitta ett snart. Jag får sluta vara så rädd och tro att jag måste ta i första bästa eller hålla mig kvar i ett annat i rädsla för att inte finna något annat. Jag har faktiskt val.

 

Val mellan depression och livet. Val mellan jobb. Jag kan faktiskt tacka nej, även att det går emot eftersom jag ligger back väldigt mycket och inte har råd igentligen. Men för att jag ska må bra så ska jobbet vara på mina villkor, alternativt kompromisser om det ska fungera. Jag har faktiskt val vad gäller löner och anställningsvillkor. Jag kan välja att tacka nej till oförskämda förslag. Jag kan välja att ta saker och ting tillfälligt i jakt på något bättre. Jag kan välja att utesluta mig från andras drama.

 

Den där gnistan, den lilla men mycket väl igenkända styrkan var allt som behövdes för att jag ska kunna börja tro, att det jag vill, faktiskt kan hända. Att ingenting är omöjligt. Sådär. Nu börjar jag känna igen mig själv igen.

 

Små steg, små steg....

 

Kolla efter jobb på platsbanken, vakanser.se, jobrapido, metro jobb, blocket/jobb.se och tusen andra ställen.. Jobben finns men de gömmer sig. När man väl har hittat en annons så ska man ansöka via mail, extern webbplats, skicka CV per snigelpost eller ringa direkt. Det tar hundra år att göra allt om och om och om igen...

 

Hur gäller personuppgiftslagen för annonsföretag som lagrar personnummer och för alla företag som utan vidare kan ta del av personliga uppgifter??

 

Samtidigt så är jag inte behörig till yrkesförberedande program på AMS, högskola (tydligen) eller full ersättning från a kassan. Samtidigt ska man betala avgifter till facket, försäkringar och andra föreningar. Jag blir så trött.. så trött..

 

"Du ska vara flexibel, helst inte ha något liv, visa framfötterna, jobba dygnet runt för en minimumlön som knappt täcker levnadskostnaderna varje månad."

Alla dessa konsultuppdrag i alla bemanningsföretag är enbart tillfälliga anställningar utan något som helst skydd i anställningsvillkoren.

 

Jag har ingen lust att profilera mig i ett jobb. Inte efter senaste vändan. Jag vill göra mina åtta timmar varje dag utan att behöva ta arbetet med sig hem.

Ibland eller rätt ofta, så tänker jag att det finns människor som är mycket bättre än mig. De som klarar av simpla saker och håller sig mirakulöst, flytande. Jag avundas dem för det. Många gånger så känner jag mig inte tillräcklig. Jag har en rädsla inför att dra andra ner i min skit. I min depression och destruktivitet.

Därför har jag undvikit att släppa saker i andras knän tills nu. Samvetet äter ihjäl mig. För det går emot mina principer. Bördan blir lättare när man släpper ut tegelstenar från ryggsäcken. Det känns skrämmande lätt och tomt. Vad för innehåll ska jag nu fylla? Vem är jag utan bördan? Hur ska jag defeniera mig själv? Jag vet inte vem jag är, känner inte igen min reaktion och blir lam inför nya konsekvenser. Första steget är att medvetengöra. Andra steget är acceptansen. Tredje att stå för den man är och strunta i vad världen tycker.

Jag låter mig inte kuvas för någon eller något, någonsin. Så långt vet jag iallafall. Jag inväntar jaget att hänga med förnuftet och logiken men hon är dröjsam. Det är en ständig pågående process.

Jag har sett och hört om förändringar i Polen men inga förbättringar. Min mormor har en minimal pension som knappt går att leva på, släktingar som kämpar inomrikes och utomrikes för jobb. I Polen finns det arbete men till en lön som räcker till enbart levnadskostnader. En kusin till mig, jobbar i en av svenska Scans fabriker i Polen. Han arbetar nattskift för en månadslön på sextusen svenska kronor. En annan emigrerade till Norge.

Ett par bekanta, ett ungt par som både är gifta och har barn, bor kvar i sina barndomshem för att ha råd till en egen framtida bostad. Till eventuell utbyggnation av barndomshemmet eller om man har tur, kan ta över en bostad efter en släkting. Bostad får man annars köpa och i den lilla turiststaden Miedzyzdroje där mina släktingar bor, äger tyskar de flesta bostadsrätterna. Bostäder som byggdes i sluten av nittiotalet, blev till syfte för uthyrning till turister (ca 30 000 turister per dag i genomsnitt under högsäsong) i den lilla staden på ca sextusen invånare. Samtidigt så har kusiner i min ålder tvingats bo kvar hemma tack vare de orättvisa systemen.

 

Men iallafall, tillbaka till Warsawa.. I det som kommer kallas för Polens metropol samsas nu banker, Intercontinental hotell tillsammans med kongressen och de gamla judiska kvarteren. Här ett utplock av bilder. .

 

 

Jag hoppas att poängen från högskoleprovet kommer räcka till detta! Det finns även blankett för reel kompetens som jag funderar på att skicka in. Jag backar inte för att söka sommarjobb eller vikarie hos Diding i Varberg. Det gäller att dra i alla kontakter. Det ligger på pendlingsavstånd iallafall och känns mer spännande än att ödsla två timmar fram och tillbaka varje pass, på fd jobbet i Frölunda. Jag slösade ungefär 30 till 40 timmar i månaden, obetald, på att resa kollektivt (och betalade resekostnader på ca 500 i månaden..)

Inte undra på att jag körde slut på mig själv! Jag förlorade mer än vann för lönen som jag kämpade med att få höjd, kom aldrig till skott på flera månader. Den var på ett minimum trots min arbetsledar roll. Total förlust!

 

Blir det så att jag blir antagen då är en flytt till Varberg aktuell. Jag hoppas på att det sker för något måste hända och att bo i Göteborg som arbetslös är alldeles för dyrt. Min a kassa räcker inte långt varje månad.

Ett assistent bolag ringde till mig idag. Dock missade jag samtalet. Men jag är väldigt trött på det och orkar inte med godtycklig anställning igen. Det är ju så att du får betalt efter personkemi snarare än kompetens och kan bli uppsagt av samma skäl. Tycker inte assistansberättigad/kund om dig så är det bye bye eller urdålig lön som gäller.

För det är ju så att det är assistansberättigad/kund som godkänner lönerna även om det är upphandlat mellan assistent och bolag.

 

R berättade att det är så även vad gäller turordningslistorna på ute hos kund om man är Lernia anställd. Om Volvo tex bestämmer sig för att inte ta emot samma person, trots turordningslistan, så kan inte Lernia erbjuda anställning eftersom kunden inte är intresserad. Anställningen ligger hos Lernia, inte Volvo.

 

Att studera är nog det enda som ger en garanterad tid till försörjning samt så kan inte utbildningen avbrytas mitt itu. Dvs om inte utbildningen ligger på privata aktörer.

 

Vilken värld man lever i. Är det vad man kallar för valfrihet?

 

 

R har en förmåga att få mig att leva i nuet. Första gången minns jag väldigt väl. Det var en dag då jag anklagade världen för att vara delaktig i all orättvisa. Människans dumhet och egoism. Men allra mest var jag arg och förtvivlad över att jag själv kände mig delaktig i det. Jag tog det som ett personligt ansvar att göra saker och ting bra. Jag kände mig alldeles förtvivlad över att jag inte hade svaren eller verktygen.

R ryckte mig ur från tankarna och känslorna där jag stod med händerna i diskvattnet som skrubbade hårdare än vanligt på de smutsiga tallrikarna. Jag blev sådär överaskad omfamnad, mjukt men ändå bestämt och strax därefter snurrade han runt mig. Han gav mig ett brett leende, sjöng på en barnslig sång och dansade med mig runt hela köket. Han fick mig att göra piruetter och till sist lutade han mig tillbaka för att ge mig en filmisk kyss. Sådär tramsigt och romantiskt.

 

"Det som betyder är nuet. Var med mig i nuet."

 

Med det, gör han det som ingen annan har lyckats med. Han rubbar hela min självbild och ger mig modet att älska villkorslöst.

 

Det har satt igång många känslor och tankar framförallt. På något sätt så har mitt egna jag varit i dimma. Det jag vill ta mig för ligger märkligt nog, långt i bakhuvudet. Det har aldrig varit prioritet ett. Jag har aldrig unnat mig lyxen att tänka på mina egna behov och intressen. Där kommer R in som en storm och rör om. 

Jag skyllde många gånger på jobbet eller annat för att ha egentid. Det ter sig kanske underligt men det kändes dumt att säga det. Att jag ville vara själv, sitta och skriva, pyssla, promenera... Jag vågade inte säga det. Tanken på att bli bedömd, kritiserad för att vara egoist gjorde mig lam.

R gör mig gott. Han hjälper mig att hitta mig själv och hitta distansen. Logiken men framförallt, den sunda egoism som man behöver.

 

Det är som att köra bil. Tänk inte på vad du har gjort utan vad du ska göra härnäst och hur du gör det på bästa sätt. Planerad körning minskar risken för olyckor :)

  

Trots att jag sa upp mig i september 2012 så har jag varit inbakad i deras register. Efter att ha ringt, skickat tillbaka julklappar och skrivit "Tack men nej tack. Jag sa upp mig i september." på det tillhörande julkortet med glatta julhälsningar så trodde jag i min enfald att de skulle fatta poängen. Jag vill inte vara med i deras register!

Imorse kom ett litet sms från Humanakoll, ansvariga över lönprogrammet. Med uppmaning om översyn på mina arbetskollegors timlistor i deras nya lönesystem.. Jag ringde upp och var väldigt sur över detta. VÄLDIGT sur! Efter personalbrist, utnyttjande, lönedumpning och diverse brott mot arbetsmiljö, diskrimineringslagar på min fd arbetsplats så vill jag inte ha något med detta företag att göra!

De är under all kritik vad gäller kommunikation.. och behandling av deras anställda. Jag kan förstå att de har stora brister och efter en del funderingar kring detta med tanke på personuppgiftslagen så vore det något rättsligt att ta tag i. Jag vet inte. Jag är ärligt talat väldigt trött och orkar inte engagera mig i det längre. Hela denna samhällsystem är korrupt. Cred dock till SVT som faktiskt har personal som vågar ifrågasätta och sätta företag samt politikerna på pottkanten. En organisering av arbetslösa borde vara i sin ordning. 

" Jag ville ha det som alla hade det i sverige. Krimskrams. Alla hade krimskrams. Se, jag har också krimskrams. Men jag älskar Polen. Jag älskar polacker. Jag sitter i Sverige med krimskrams men älskar båda sidor lika mycket."

" Det vita porslinet speglar resten av rummet från bokhyllans mörkaste hörn. Gardinfransarna silar igenom solens bleka strålar och kristallen trängs i vitrinskåpet. Prydnadstomtar står tillsammans med påskort och plastdockan marilyn monroe dansar när man går förbi. Hennes kläder går upp och ner och visar alla intima kroppsdelar. Vardagshumor som skrämmer upp nya gäster av det höga ljudet.
Lukten av tvättmedel blandas med cigarettrök och gamla fimpar.Ibland av utspilld öl eller vin. Hyllan och skåpen är fyllda av saker i alla möjliga storlekar. Utanför fönstret leker barn och gungar på gungor.

Depressionen och ångesten sitter i väggarna. Sorgen pyr i väggarna bland tavlor målade av kända och okända konstnärer. Porträttering av romer, jesus sista måltid och en vacker ren med månformad horn. Servetter, ljustakar och maschetter. Gröna blommor i fönstret. Ibland grönskade, ibland slokade beroende på sinnesstämning. På en vägg finns bilder på barn, gamla majblommor och krokiga spikar. En vit gungstol. En billig LP spelare från Netto och ett hundratal LP skivor utan fodral. Repade och välspelade. Den en gång så vackra parkettgolvet är numera mörk och fläckig på sina ställen.

Hur många steg, hur många ögonblick, hur mycket verklighet skulle detta rum och alla dess saker kunna förtälja? I en ström av förvirring, krossade drömmar, besvikelse men också stundtals glädje och hopp. Kan allt detta återskapa gamla drömmar och ge åter liv i hopp och förändring? "

Jag har funderat starkt denna helg angående depressionen, ångesten och framtiden. Jag vet vad jag vill göra men samtidigt känns det meningslöst. Är jag garanterad jobb efter tre års utbildning? Ett garanterat boende? Vart i landet ska man bege sig för att minska levnadskostnaden?

 

R säger att det är dags att hitta hus. Bara bosätta sig helt enkelt. Min dröm vore att bo i en friköpt stuga (fönstershoppade på blocket..) strax utanför Varberg, plugga till socialpedagog med inriktning barn, gärna flyktingbarn, arbeta med projekt angående mellanöstern, kanske Emmaus eller arbeta för Lasse Diding, varför inte, i hans nybyggda Havanna Hotell precis vid havet och bli amatörförfattare på fritiden. Det vore en verklig dröm att leva i.

 

Varför känns allt så betungande och varför, varför litar jag inte på min egna förmåga att klara det???

 

(men, jag är iallafall på g att skicka ansökningar)