Flickan med den röda ballongen

 

 

 

My beautiful man I've once seen in technicolour
I'm writing to you my last letter
your photo at my mirror don´t help me anymore
I'm going to marry today
My beautiful man, I don't love him, it is the truth
You are my first love in all my dreams
But a girl mustn't live the life as one, alone
Life is life, you know it

Already they carry me with my dress with veil
Already gypsy waiting with music,
The horse sweeps it´s tail to the beat,
Mendelson tapping hooves,
Already they throw rice on the lucky,
Guest crowd will sing something false,
Wedding gold ring on my hand,
And they will take me up with elevator to heaven

 

And they will take me up with elevator to heaven

Det var väldigt fint och stämningsfullt. Klockorna ringde och ett ljus tändes när mammas namn sades. Jag tog emot nattvarden för mammas skull. Jag är trots allt döpt katolik och gått konfirmation i svenska kyrkan. Sen blev jag troende marxist. Men det är en helt annan historia.

 

I en ask på köksbordet förvarade mamma viktiga kom ihåg lappar. På en av dem stod det, " Jag älskar dig I "

 

 

 

Att vara levande

Det blommar i somligas spår, det glittrar och lyser, det porlar från bäckar med levande flöden

det sjunger så vårvinderligt av ljusa ackord, där de går. Det är därför som allt blir så levande varmt där somliga går. Det är därför det blommar så rikt i somligas spår.

/Asta Mårtensson

Så länge jag inte tar i mammas kläder eller ser alla bilder så går det bra. Sorg dubbelt upp för sörjt har jag. I många, många år.

Jag är så tacksam för alla ord hon lämnade i dagböckerna, alla bra stunder samtidigt gör det så ont att ha insikten om livet hon levde, var otroligt tungt på många sätt och vis.

I terapin yttrade jag; Att se sorgen i mamma är väldigt tungt.
Nu finns inte den mer. Nu finns ingenting. Endast en kvarglömt längtan efter en närvarande mor som påminns i lukten av hennes kläder. Jag hoppas innerligt att hon avled utan smärta,

 

Sms, mail och korta meddelanden. Tack. Det är så otroligt värdefullt.

 

Det började någonstans våren 2010. Förändringen. Genom alla timmar vid "psykolog hörnan" drösvis med kaffe, te, och cigaretter. De smått obekväma stolarna och det vingliga bordet. I samtal. Med C.

Ceremonin om aldrig återvändo, om att våga blicka fram och se nya vägar. Gräva ner onda saker.

Hon tog mig till "the island" och solen med människorna. Musiken. Ensamrätten. Världen existerade endast där, i nuet. Sen kom Björn Nilson och tog mig med storm och hjärta. "Du och jag klarar det ihop, för den ena har styrkan och den andra har mod..."

 

Och så bar det iväg. I tankarna till destination Göteborg. Han var med mig under ensamma och extremt jobbiga stunder. Hela tiden, i lurarna, närvarande. Jag firade mig själv som nybliven Göteborgsbo, på Pustervik all allena med reggae dansanta människor till Papa Dee. Jag blev uppraggad av en söt tjej. Vilket jag inte förstod förren efter två fikaträffar med henne.

 

Det kändes ovant att vandra i okända gator och se nya människor hela tiden. Alla gånger jag panikringde T när jag inte visste vilka vagnar jag skulle åka med. Snöstormen som satte p för alla vagnar innan bron och jag fick smygstalka två äldre kvinnor som pratade om 17 bussen som åker över. Jag trodde i min enfald att bussen skulle åka samma sträcka som vagnen men så hamnade jag halv vägs till Tuve.. sen var det bara att pulsa genom snön i en timme innan jag kom hem. Kall, blöt och ensam. Erfarenheter rikare.

 

Världskulturmuseet. Open stage. Ett trettiotal personer i en mörk sal. Jag läste en episod ur mitt liv i tio minuter. Jag kunde höra en knappnål falla i mina konstpauser. Ingen lämnades oberörd. Applåderna dröjde för att avslutas med stående ovationer. Okända gav mig kramar, ett par uppmuntrande ord och en klapp på axeln. En äldre kvinna grät. Akterna efter började med fortsatta applåder till mig.

Känslan är ännu idag, obeskrivlig.

 

Jag tog stegen för jag vet att det är där jag ska vara. Någonstans djupt inom mig är jag övertygad om att mitt sätt är rätt för mig.

Så varför fortsätter jag valsa efter andras visa?

 

 

 

I veckan fick jag Kommunals tidning med ibladat reklam. Jag skrev nyss ett långt brev om att de borde ägna sig åt att svara på medlemmars mail istället för att förhandla bra deal med reklam företag! Ush så bitter jag känner mig och förd bakom ljuset på något sätt.

För några veckor sedan skrev jag även ett mail till SVT för deras rapportering om Nordkorea. Jag fick svar och journalisten ändrade nyhetsinnehållet. För att det ska bli ändring så får man sluta klaga och klaga på riktigt. Alltså gå handgriplingen till genom att gå på källan direkt.

 

Blir det inget svar från KA så blir det att ringa till chefsredaktören direkt. Så här får det inte gå till.

 

Typiskt. Efter jag flyttade till västkusten, har jag åkt på halsfluss varje år. Till och med flera gånger. Första gången var strax innan min födelsedag för två år sedan. Jag tappade rösten och fick sjukskriva mig i flera dagar. Förra året, samma visa. Tappade rösten under en resa med far. Far har dålig hörsel. Ni kan tänka er kombinationen.

Det börjar bli ett vårtecken. När halsflussen griper tag, då är det vår på riktigt.

 

Idag regnar det i Göteborg. Några jobbare roar sig med att högtryckstvätta balkongerna och taket. Våren känns ändå lite inne. Tomatplantorna börjar lukta tomater och hängrankan växer med långa lianer. Hoppas knopparna kommer snart så man får njuta av de vackra djupt röda trumpetblommorna.

Igår skuggade jag mitt lejon. En melanstor acrylmålning jag jobbat på periodvis i två år. Den börjar bli klar! Det är många känslor i den. Det är vardagsgöra varje dag. Städar och tvättar, dricker kaffe, söker jobb, går på terapin och processerar. Plockar på gitarren. Har lärt mig halva "Pozovi menya" med Lube, utantill nu. Testar olika. Ibland nedstämd, ibland uppstämd. Kan inte riktigt hitta nivån som passar mitt tonläge där jag kan sjunga ut ordentligt.

Skriver och redigerar foton. Försöker finna ett bra ställe att skriva ut dem i god papperskvalité men det är svårt.

Lika svårt är det att boka gyn märkte jag igår. Det finns inte många ställen där de har ultraljud. Barnmorskan jag pratade med igår samtyckte. Nästa vecka är det cellprovsveckan!

 

Jag fick ringa till vc jag är listad. En röst meddelar att de ringer om fem minuter. Trettio minuter senare sa de att de inte har gyn eller kan ge mig svar på vart jag ska vända mig. Till slut ringde jag vc där jag var på cellprov första gången i göteborg. Väntetid fyrtio minuter. Inga ultraljud. Gav mig direktiv till eniro. Sök gynekolog på eniro. Jag vill inte krångla. Bara göra en vanlig undersökning i samband med cellprovet så jag slipper gå två gånger. Ska det vara så svårt?? De ställen jag söker upp och hittar kräver att man ska vara listad hos en specifik vc för att få boka tid. Eller ha remiss. Detta vårdval, större valmöjlighet, bättre kvalité. Om jag skulle bestämma så skulle allt finnas där man bor. Bra vård med all material och kunskap som behövs. Jag ska väl inte behöva ta mig över älven för att få vård? Det känns absurt. Om man ska snacka kvinnofrågan så är väl detta ämne lämpligt. Barnmorskan som instämde la till "massiv försämring för kvinnor" och "frågan behöver lyftas".

 

Nu sitter jag iallafall med pågående halsfluss, kommer säkerligen tappa rösten lagom till helgen om jag inte håller tyst. Inväntar R och dricker kaffe. Funderar på vad för mat jag ska laga idag. Det lutar åt kyckling i lergryta med grönsaker och kall avokadosoppa. Inte så mycket processerande eller funderade på massa tråkigt. Det var ganska tillräckligt igår. Idag ska psyk kontaktas angående mors tillstånd. Hon är mer labil än någonsin. Schizofrenin yttrar sig mer aggressivt och nedlåtande. Det känns väldigt tråkigt. Men så som jag skrivit innan, man får ta till vara på de positiva och stabila stunderna. Man vet aldrig när de kommer igen.

 

Och nu måste jag leva mitt liv.

 

 

"Adjö, pojkar" med Angelika Varum - http://www.youtube.com/watch?v=iR3q8YSoBX0

 

"Ah, damned war, what did you do?

Our courtyards went silent
our boys raised their heads,
they grew up too soon,
showed up on the doorsteps
and were gone, one soldier after the other...

Farewell, boys! Boys,
try and manage to come back.

Don't hide, be great,
spare no bullet, no grenade,
don't spare yourselves, but still
try and manage to come back.

Ah, what did you damned war do?
Instead of weddings, separation and smoke.
Our girls gave their white dresses
to their little sisters.

A pair of boots? As if there was a choice!
Shoulder straps? More like a pair of wings
Don't mind the gossips, girls,
we'll get even with them later.

They may well say that you have nothing to believe in,
that you go to war any old way...

Farewell, girls! Girls,
try and manage to come back

 

 

.. hela tiden på olika situationer man ställs inför som människa. Jag ser det som en inre förberedelse inför en utfrågning, kritisering eller bedömning. På något sätt försöker jag mantra in övertygelse i färdigsydda meningar att ha i bakhuvudet när det väl kommer. Det känns helknäppt men jag antar att det är mitt sätt att bygga upp muren som raserades i höstas.

 

Känslan är lika tydlig som om det hade hänt igår. Jag föll ihop på badrumsgolvet när jag pratade med mamma. Hon talade genom psykos. Men snärtigare och mer aggressiv än vanligt. Alla känslor flöt samman just där. All frustration, ilska, känslan av att vara otillräcklig, påhoppad från jobb och andra håll, ifrågasättande om min person, min förmåga. Just där, talandes i min vanliga terapeutiska roll när mamma är i psykos och jag visste att ingenting jag sa kunde hjälpa. Där bröt jag ihop och gav upp. Jag sa; "Mamma, nu orkar jag inte mer. Jag orkar inte lyssna. Du ska veta att du är inte den enda som lider och mår dåligt. Vet du hur många nätter jag har gråtit igenom över att du mår dåligt? Hur mycket det tär på pappa och mig? Vet du det? Jag måste sluta nu. Jag orkar inte längre."

 

Och där satt jag. Jag stängde av mobilen och stirrade på duschdraperiet i vad som kändes en evighet. Allt bara flöt ut i odramatiska tårar och känslan av en tom likgiltighet. Jag minns att jag gick och la mig i fosterställning med kläderna på. Jag vaknade till av R:s kramar när han kom hem från jobbet. Sen sov jag mestadels av tiden som gick.

Jag släppte allt. Ingenting kändes värt att kämpa för längre, inte ens mig själv. Sen kom ångesten och boxade mot min mage. Mardrömmar, andningsvårigheterna och sömnlösheten. Jag vet inte hur många nätter jag lämnade olösta sudoku, tittade oberört på film, försökte skriva, hitta tillbaka till mig själv igen. Hur många timmar jag gick igenom varje episod, varje sekund och konsekvenser av mina val. Känna sorgen och saknaden efter min förmåga och styrka. Enkla saker blev helt plötsligt omöjliga att göra.

 

Apatin är borta, ja. Men det är inte över på långa vägar. Sömnen är tillbaka och viss ork. Det är precis som att jag måste återvinna varje bit av mig själv för att bli hel igen.