Jag känner mig tom, osäker och flera gånger om dagen i miljoner situationer utvärderar jag mina val. Det resulterar i ångest, ånger och skuldkänslor. Varje dag. Jag är osäker på om valen jag gör är rätt eller fel, logiska eller emotionella. Samma, exakt, samma känsla som när jag trotsade som fyra eller fem åring och slog min mamma med ett badmintonracket i huvudet. Jag minns att jag sprang för mitt liv till min cykel med stödhjul och tog sats innan en liten nedförsbacke på gångpromenaden där vi bodde. Jag tappade kontrollen och styrde rätt i en stor gran. Innan kollisionen blundade jag hårt och önskade mig bort.Vad som hände efter är i total mörker. Det känns som jag gör det nu. Jag blundar hårt och önskar att allt det onda ska vara borta tills nästa gång jag öppnar ögonen.
I köket står kaffebryggaren. För tom för att fylla min kopp. Melitta påsen var torr med kaffe i.Sambon inser att han värmde upp och drack ur gårdagens. Jag brister ut i skratt.
Det du önskar är det sista jag kan uppfylla. Att ord kan bli så klantiga i fel situationeröm uppriktighet är den allvarligaste formen av mänsklig värmehur reaktionen blir beror på hur pass lyhörd, sanningsenlig och omtänksam mottagaren är i stundenIbland lossnar skrivkrampen när jag skriver "på flykt". I så osäkra former som i en urdålig blogg all eller på pappers servetter som lätt kan misstas och bli slängda. Det är i korta stunder som jag kan tillåta allt det där som är inuti, att komma ut. I längre och mer amatör skriveri, där jag sparar med jämna mellanrum och sitter propert framför datorn med en kaffekopp, måste jag få ut allt tills tårarna sinar. Det är väldigt påfrestande och uttömmande. Inte undra på att skrivkramp kan vara ett skydd, rent känslomässigt. Idag har jag varit produktiv och skrivit en del. Jag beställde till slut, ett par egna Slippers efter att ständigt lånat sambos. (som jag köpte till honom i julklapp) Ett par tofflor att värma i mikron. Ett dunder för kalla fötter, värk i leder och mensvärk. Det finns många användnings områden än bara fötter. Jag älskar dem verkligen då de håller mig varm. Man ska unna sig saker man använder sig av varje dag. Slippers, kaffe och dator. Sen är jag redo för känslokaruseller.
Jag somnade in med Öhlander i öronen med en kudde över ansiktet igår kväll. Vaknade av resonansen i mina djupa snarkningar och stängde ner dator och ljuset. Jag var i sömnens grepp på några sekunder. Hela natten har jag ägnat mig åt att rulla ihop mig med täcket som en burrito, pratat i osammanhängande smackande ljud, sovit med både armar och ben utsträckta över sänkanten (trots min korta kropp) kurat ihop mig som en boll, puttat ut och slagits med sambon i sömnen, slutat andas, klapprat tänder och haft konstanta, ofrivilliga kroppsrörelser. I en av drömmarna föll jag i vatten och kom till botten. Där insåg jag att jag inte hade syre nog att klara mig upp till ytan. Vetskapen om att jag skulle drunkna var ett faktum. Idag är jag mör. I både kropp och själ.
..ger en god natts sömn. Energin är nästan helt tillbaka. Solsken, spring i benen och barnsliga ryck tillsammans med R, gör livet värdefullt.Det ger kraft, lust och ork att fortsätta kämpa för sanning och övertygelse.
När jag pratade polska med min moster i telefonen idag, så kom en tung trötthet över mig. Kroppen och huvudet är i osynk. Tankarna går inte att sätta i viloläge. Tåget åker i rasande fart, det skallrar här och där, killen snett bredvid mig sover tungt. Jag är trött, så trött. Och där gick jag över gränsen.
