Flickan med den röda ballongen

 

" Tystnaden är bedövande. Mödosamt öppnar jag ögonlocken. Kudden är fortfarande våt av nattens tårar och örngottet ligger som slickad mot min kind. Morgonljuset strilar genom mitt sovrumsfönster och skapar levande skuggor på väggen framför mig. Skådespelet är vackert och jag betraktar skuggorna som flyr förbi och om varandra. Ligger omfamnad av nattens värme en lång stund.

En svag doft av fylla letar sig in genom dörrspringan in till mitt rum. Jag reser mig sakta upp och känner min bekanta olust såsom många andra morgnar förut. Stegen uppför trappan känns tunga och jag blundar innan jag tar det sista trappsteget. Jag tar ett djupt andetag och vänder mig sakta om. Ljuset är så stark och det tar en stund innan mina svullna ögon vänjer sig i det starka ljuset. Vardagsrummet badar i ett gyllene solsken.
Ängen utanför fönstret glimmar i guld och längst bort i skogsbrynet står det hästar i det vackra morgondiset. På vardagsrumsbordet ser jag ett flertal tomma spritflaskor av alla sorter. Bordsytan blänker av utspilld dryck och halvt rökta ciggaretter ligger som limmad och orörd bland askflagor intill askfatet. Jag tar ett andetag och låter syret tumla runt i bröstkorgen innan jag låter den sakta mynnas ut mellan mina läppar.
Tiden står stilla och den karakteristiska doften av whisky och surt vin når mitt luktcentra där jag står. Min blick fastnar vid ett mörk lockigt hårsvall som ligger utbredd på ena långsidan av bordet. En arm vilar raklång mellan glittrande glas och solkatter. Solen bländar mig men jag står kvar.

"Jag ser din sorg, mamma. Du säger inget, vill inget berätta men jag ser den. Jag känner den. Det gör mig ledsen att se. Jag finns, mamma. Du glömmer mig, du gömmer dig bortom alkoholens rus, bortom tomma glädjetjut. Det gör ont. Det gör ont att se dig ha ont. I glada, nyktra stunder ser jag vemodet i dina ögon, mamma. Glädjen sträcker sig inte tillräckligt för att nå dina ögon. Förstår du det? Förstår du att jag ser det? Förstår du att du inte är ensam?"

Jag vill skrika. Jag vill försvinna. Jag vill få bort synen samtidigt som jag vill krama om den. Jag vill slå, jag vill älska, jag vill dö. Tiden står stilla. Varje muskel i min kropp flödar av likgiltighet. Hjärtat finns inte. Det är ett stort tomhål. Huvudet är tomt. Jag känner bara mörker. Min trygghet på natten. Drömmarna är min tillflyktsort. Jag försvinner in i atmosfären. Dagdrömmarna är få. Tiden är suddig. Skolan är ett skal fullt av vandrande människor. I klassrummen utspelar det sig draman, rollerna förbytts mellan kamraterna. Läraren är statisten i det hela. Styr och pekar fram nästa scenario. Det hyssjas till de högljudda, det uppmuntras till de lågmälda. De duktiga får synas.

Det är ett livets skådespel och jag ser allt i slowmotion. I långa stunder sitter jag låst i den anonyma toaletten på övre plan. Ibland på rasterna, ibland under lektionstid,ibland i flera timmar. Jag sitter därinne för att reda ut kaoset i mitt huvud, försöker räkna ut mitt nästa drag. Ibland kommer tårarna, ibland ilskan. Då kramar jag mina knogar vita som håller krampaktigt tag om porslinshällen. En dag håller jag i ett rakblad, en annan dag i en penna. Rakbladet är inte min vän, modet är inte tillräckligt stort. Sidor blir skrivna, hela dagböcker fyllda. Jag sätter på kranen, låter vattnet skölja ut mitt hår och jag ser mig djupt in i ögonen i spegelbilden. Vem är jag, vem är hon? Ångesten griper tag och jag värjar mig mot de klaustrofobiska väggarna. Jag drar hårsnoddarna ett par varv till runt mina tunna handleder. Till slut kommer mörkret, till slut kommer likgiltigheten och jag bryr mig inte längre om världen utanför. Samtidigt bultar en inre längtan om att leva, vara lycklig och bli sedd för den jag är.

 

Mina fingrar börjar sakta lösgöra sig från tomrummet. Jag blir varse min andning och miljön framför mig. Hon rör på sig. Hennes arm råkar flytta ett par glas så de träffar solljuset och kastar solkatter in i mina ögon. Jag tar ett par försiktiga steg bort från rummet, tillbaka nedför ned knarriga trappan. Tröttheten tar över mitt huvud, tankarna är bortdomnade. Det enda jag vill är att fly.

Jag tar min ryggsäck och en tjock tröja med mig, ut till cykeln. Fast besluten att att följa raka vägen till skolan. Men tankarna lämnar mig inte ifred och jag svänger av vägen mot parken. Hösten nuddar de mäktiga björkarna och färgerna går i gult. Löven singlar ovanför av den svala blåsten och kylan i mina händer gör mig varse om min hunger. Snart är jag i en lekpark. Jag kryper upp i en av trädkojorna som har stora springor mellan bräderna. Jag kan inte värja mig mot vinden där inne. Jag är trött, stel, hungrig och frusen. Min hårda ryggsäck täcker den största springan bakom min rygg och jag gömmer händerna och huvudet i min jacka. Jag blundar, jag undrar om andra undrar vart jag är. Jag tycker om att vara någonstans där inget vet vart jag är. Där ingen kan komma åt mig. Jag känner mig trygg. Trots att den kalla vinden får mig att vilja cykla till skolan så kan jag kan inte. Jag orkar inte berätta varför. Varför jag inte är där och gör min plikt. Jag orkar inte bli ifrågasatt. Jag vet knappt själv varför jag känner som jag gör.

Pappa säger att jag ska bry mig bara om mitt, mamma ställer krav och jag får höra alla hennes tankar under pågående depressioner. Alla hennes utfall. Pappa är aldrig hemma. Han går in i nyheternas värld. Tidningar och teven är hans största intresse. Jag sitter med min matteläxa och inte ens han förstår de komplicerade ekvationerna. Jag kan inte fråga, när inte ens han vet, varför mamma beter sig som hon gör. Hennes version är skuld och hämnd för en dröm hon aldrig fick uppfylld. En låtsatsbubbla skapad av en låtsatsvärld. Den polska tepåsens tidstypiska bild av en familj som leende tittar på varandra med en kopp i handen som istället utbyttes till otrohet, psykiska funtionshinder och alla former av känslosvall.

Vinden letar sig in i min jacka och jag drar knäna närmare intill mig. En mås skriar utanför kojan. Mina ögon vilar men i mitt huvud återspelas olika scenarion. Morbror Andrejs utfall kvällen innan mot sin sambo i onyktyert tillstånd. De karakteristiska ögonbrynen, den raka näsan och de knutna arbetarhänderna i samtid med hans påbörjade svordom. Mammas skrik, pappas ilska. Allt samlas i en gröt av alkohol och krossat glas. Vi reparerar allt, fogar allt tillsammans, glömmer allt, gör om, gör rätt, ljuder det djupt i botten av flaskan.

Lukten av fylla och illamående är de enda rester som finns kvar dagen efter. Alla tankar och löften är borta. Den enda som finns är mödan att ställa sig upp och reparera skalet av en människa. Men innanmätet lämnas alltid kvar, lika orört och olöst."

 

Jag minns en dag. Närmare bestämt 17 januari 2006. Mor var under psykos och ringde 84 gånger till min mobil. Sammanlagt 113 samtal den dagen enligt telefonspecifikationen. Mor skyllde på telefonbolaget.

 

Jag var trött. Trött på samtal, trött på att bli förföljd och sedd under lupp. Mor ville veta allt. Jag slutade berätta. Jag höll mitt liv hemligt. Hon får inte veta. Far blev lidandes och idag vet de väldigt lite om min person. Det är tragik på högsta nivå. Därför är det otroligt jobbigt att inte kunna berätta att jag själv mår dåligt.

 

Mor ringer fortfarande ungefär fem till åtta gånger om dagen. Jag undviker att svara. Det roliga är att mor numera har lärt sig att skriva sms. Det blir väldigt många sms med ordet "snälla". 37 sms de senaste 28 dagarna. 

Överdrivet orolig? Paranoid? Ja. Det slutar alltid med om att jag får försäkra mor att jag mår bra. Att inget har hänt i den stora farliga staden. Att jag inte är fem år utan närmare trettio.. Men det är lögn. Ren lögn att jag mår bra. Det hjälper inte att säga ifrån. Det har jag gjort åtskilliga gånger. Mor är bra med det där med skuld och skam. Det kommer dagar efter. Jag är väldigt labil just nu. För första gången i mitt liv vet jag inte hur jag ska hantera min depression. Det jobbiga är också rädslan för att själv bli sjuk som mor. Jag vet att den risken är minimal men det sätter ändå griller i huvudet.

 

Det är inte undra på att man vill vara passiv och gömma sig från hela världen.

 

Det tar tid innan man hittar verktygen som hjälper. Som anhörig får man skilja sjukdomen och personen åt. I många år och speciellt under tonårstiden, tog jag åt mig alla hårda reaktioner som haglades under mors psykoser. På senare år började jag särskilja mors reaktioner och person i sjuka perioder kontra friska. Jag skapade en känslomässig mur som kommer upp under mors sjuka perioder och som stänger alla känslomässiga band. Inte för att jag blir som en robot, utan mer ställningstagande och förstående. Det är mycket lättare att hantera känslomässiga reaktioner från mor då hon gärna berättar om sina sjukdomsepisoder och under samtalets gång, kan få en hetsk reaktion mot mig som person. Oftast händer detta i telefonsamtal då jag bor 4 h bilväg från min hemstad. Det svåraste är att inte bli för känslomässigt berörd, det är tufft att höra en människas sorg och ångest. Som anhörig känner man sig maktlös och tyvärr så kan man inget göra mer än att vara ett stöd i kommunikationen. I kommunikation med läkare, psykvården och kommunala sociala insatser.

 

 

Det skapar en beroendeställning men framförallt, det stjälper mer än hjälper. Det viktigaste är att försöka hålla en sund relation. Det jag gör är att särskilja mamma från schizofrenin. Hon är en underbar människa, även att det känns sorgset att inte ha en mor som fungerar på det sättet jag behöver, så njuter jag av varje stund jag kan ha henne i friska perioder. Under förutsättning att jag själv mår bra. Många gånger får jag räkna bort mig själv i relationen med mor. Jag blir alltid besviken när det jag berättar inte fastnar inom henne. Det är inte hennes fel att tankarna svävar ut och alltid nuddar det egna jaget hos henne.

 

Jag flyttade till västkusten som följd till att jag ville skapa mig ett liv utanför hennes bubbla och våga ta ner skyddsmuren. Våga berätta att jag som barn blev känslomässigt beroende av mor då hon spelade an med skuld och skam. Hur rädslan hon inpräntade omedvetet kring sig eller agressivitet, påverkade miljön jag växte upp i. Att kunna lyfta stenen från mitt bröst och berätta för okända människor att det faktiskt pågår i detta samhälle idag. För jag är inte ensam. Jag är bara ett exempel, en konsekvens av psykvårdens handlande.

Det blir inte heller tryggare av att samhällets resurser rustas ner och privatiseras. Att möta en telefonsvarare under suicidförsök, ringa som anhörig eller i mors fall, hon ringer under medvetande av hennes handling, ger en negativ reaktion. DVS besparingar som i detta fall, en telefonsvarare, förstärker hopplösheten, maktlösheten, sjukdomens karaktär och reaktion. I mors fall ligger närmaste sjukhus och psykmottagning 1,5 h bilväg ifrån.

 

Det skapas miljöer som förutser människors destruktivitet. Ta bort fritidsgårdar, bygg upp systembolaget. Ett annat exempel i vårat samhälle idag. En natt för några år sedan, åkta far och jag in med mor efter många timmars övertalning om inläggning på sluten psykvård. Det var väldigt tufft. Själv åkte jag akut till småland, fick ta ledigt från jobbet, och sitta med mor under hennes destruktiva psykos i flera timmar. Allt för att undvika förstärkning av hennes reaktion med poliseskort och omild fysisk omtagning.

Under hela kvällen uppförde jag mig professionellt. Iaktagande, läste av kropss språk, var lugnet själv men samtidigt agerade kort och talade uppmuntrande som till ett barn med koncentrationsvårigheter. Efter bilåkande och väl framme vid entrén blev vi mötta av en manlig sjuksköterska som talade sävligt till mig. Frågade om jag mådde bra och om jag kände mig tillfreds över att komma till sjukhuset. Jag vet inte om jag kan skylla på den mänskliga faktorn men av tidigare telefonkontakt med sjukhuset som har behandlat mor under de senaste tjugofem åren, så förstod de mycket väl av min far, att det var hans fru som skulle läggas in och att dottern var med. Jag höll på att gå upp i atomer.

 

Det tar inte slut där. Vi får vänta ytterligare någon timme på grund av att vi kom dit mitt i natten och för att bli tvångsinskriven krävs det en behörig läkare. Allt gick bra. Men som alltid i situationer i relation med sjukvård och patient, assistent mot brukare eller varför inte arbetssäljare mot arbetsköpare, såtalades det över huvudet på mor. Läkaren hade inte ögnat igenom patientjournalen utan antog att mor var suicid, vilket hon inte var. Hon var psykotisk och väldigt rädd för sina känslor. Jag riktade om samtalet och bad mor berätta. Jag ställde de rätta frågorna och behandlade situationen på ett korrekt sätt. Jag är fortfarande en anhörig utan utbildning inom vården. Läkaren gapade och tittade på mig. Frågade hur gammal jag var. Jag berättar, tillsammans med mor hur hon har känt sig och vad som har hänt. Mor berättade med stöd av mig, utan några problem och läkaren kunde då få sina svar utan att gå igenom det vanliga frågeformuläret. Vem kan förresten svara på frågan "Är du självmordsbenägen?" under känslomässig influens?

 

På vägen hem, på en blixthal väg, funderade jag mycket på orsaker till mors sjukdom. Jag undrade om hur andra har det och hur människor som inte har en anhörig blir mottagen av vården och vilka konsekvenser det kan ställa till med.Jag hade sänt frågan tidigare via ett sms till min faster som är pensionerad socialarbetare. Hennes svar var " Kära du, de som inga anhöriga har får dö ensamma i sina hem."

Far var trött och halvslumrade i passagerarsätet. Hans rynkor hade blivit djupare och jag antog att han släppte sin mur. Just då. Den enda befrielsen är när mor är under övervakning. Först då kan man släppa taget om känslorna. Veckorna innan tvångsinskrivning är som att bli ständigt överkörd av tåg. Om och om igen.

 

 

Som barn till en psykisk sjuk förälder så utvecklar man förmågor som insikt, förmåga att lokalisera kärnan till problemet, empati och en stark överlevnadsinstinkt. De utvecklas tidigt under livet och därför är det av yttersta vikt att barnet som lever i en dysfunktionell miljö, knytar an och skapar tillit till en vuxen. Det är första kontakten med omgivningen eftersom den sjuka föräldern är allt som oftast rädd och passiv.

 

Jag utvecklade ångest och panikattacker väldigt tidigt men visste inte vad det var eller vad det berodde på. Jag vet som tolvåring att jag drabbades av detta i samband med ignorans, brist på moral och empati och egoism från föräldern/föräldrarna. Jag hade väldigt ofta dessa känslor även utanför denna dysfunktionella miljö. Tanken på att återkomma till samma misär, uppgivenhet och agera nickedocka eller som en personlig terapeuft för min sjuka mor, gjorde mig mycket illa. Det gav mig koncentrations svårigheter, dålig självkänsla, bitterhet och ett stort personligt ansvar eftersom jag trodde att allt var mitt fel och ansvar. Mors drickande och psykiska utfall, ignoransen och ensamheten. Så jag förminskade mig själv och gjorde väldigt lite väsen av mig för att inte förstärka hennes reaktioner.

 

I friska stunder så gav mor mig väldigt stora summor pengar. För stora för en tonåring att hantera. Jag hade inte förståelse eller glädje av dem. Jag förstod inte vad jag kunde göra med mer pengar då jag konsumerade som mest godis och frukt. Så jag sparade. I brist på pengar i hushållet så gick mina besparingar åt. Därav den första moraliska läxan. Det du har kan likaväl tas ifrån dig. Jag hade inget tillförlit för att det jag gjorde skulle kunna påverka min situation. Jag anammade apati, olust, ensamhet. Mors försök att ge mig pengar som vägen till lycka förstår jag,grundar sig i hennes uppväxt där det var brist på dem. Jag sökte aldrig pengar och väldigt sällan, något som jag verkligen ville ha. Det finns få gånger som jag verkligen kände glädje av materiella ting. Ett var målarstaffli med akvarell och acrylfärger och massor av fina penslar. Jag kan än idag känna en barnslig förtjusning när jag kliver in i ett konstnärsateljé eller måleributik. Glädjen i att skapa var väsentlig undermin uppväxt. Det gav mig en tillflyktsort, en plats där inga bekymmer fanns.

 

Jag försökte ofta dämpa ångest känslorna med att uttrycka mig via papper. Text är något som också gav mig en innerlig glädje. Fantasin blev min trygghet. Jag hade vänner och hos ett par fick jag vara väldigt ofta men många gånger förbjöds jag att gå ut. Även om far tillät så blev mors svar avgörande. En gång hade jag så roligt med mina vänner att jag glömde bort tiden. Det var mörkt ute och en kompis samcyklade med mig hem där jag bodde strax utanför samhället. Jag var sexton år. Jag hann knappt kliva innanför dörrtröskeln då mor skenade nedför trapporna och gav mig en hård örfil.

 

    Far hörde från rummet bredvid och ifrågasatte mors reaktion. Men lät det gå förbi.

 

Ungefär vart tredje halvår insjuknar min mor kraftigt och har starkare psykoser och hallucinationer. Denna gång började det strax innan utredning om fortsatt LPT - Lagen om Psykisk Tvångsvård - i höstas. Med protokoll och information från sociala insatser samt från oss anhöriga, den närmaste min far, så är hon under fortsatt LPT. Mor bor hemma och får idag hjälp från boendestöd och äntligen, rätt till färdtjänst. Det går dock inte så bra som vi hoppades på fast det är väldigt skönt med avlastning. Bara tanken på att någon kommer hem till henne varje dag och tittar till ger mig och far, en någonlunda ro i själen.

 

Trots fortsatt behandling under LPT så förvärras hennes symptom. Hon är mer paranoid, agressiv, passiv och berättar det för mig att psykosen snart inte är hanterbar. Efter många års försök att tala om för henne att det är en sjukdom hon har och att det kallas för schizofreni så kan hon relatera sin sjukdom eller kalla sina röster för psykosen. Ingen sjukvård har någonsin försökt på något sätt ge en människovärdig behandling genom psykoterapi eller liknande. Förfrågan har mor nekat till. KBT eller liknande behandling borde vara obligatorisk i samröre med kemisk medicinering, anser jag. Mor har fått ombesörja konsekvenserna själv eller vi, anhöriga.

 

Mor är under en regressiv period just nu och det påverkar allt omkring henne. Igår pratade jag med far om mors tillstånd. Han sa att det är så mycket med annat. Far är förtidspensionär med en pension "kaffepengar" som han kallar det och tvingas fortfarande som sjuttioåring arbeta för att klara ekonomin, ombesörja två bostäder, hans och mors. Med allt vad det innebär. Att komma hem efter ett hårt dags arbete och möta en agressiv paranoid person är ingen dans på rosor. Mor är förtidspensionär och hon har en bra ersättning i jämförelse med många andra. Men trots det så kan hon inte hantera sin ekonomi eller sitt missbruk i alkohol, tabletter och ciggaretter. Många gånger får far ta hand om den biten också. Jag har förespråkat för en god man för henne men det är som att tala för döva öron. Jag börjar också undra när mitt ansvar tar slut?

 

 

Jag flyttade för två år sen från småländska skogarna till västkusten. Som en 27 åring, stapplandes och ovan att släppa ansvaret och skuldkänslorna, försökte jag att forma ett eget liv. Det gick bra ett tag tills mor insjuknade igen och jag fick åka med illfart hem för att övertala henne att bli inlagd på sluten tvångsvård. Det är en liten gullig historia, bara det. Hur bemött man blir som anhörig i en sådan situation.

Några månader efter inläggningen försökte mor ta livet av sig med narkoleptika och en paralyserad far ringde mig en eftermiddag och berättade att mor var okontaktbar. I hennes tillstånd så fanns risken för hjärtstopp. Jag ringde ambulans och blev kopplad genom hela sverige innan jag kom fram till kalmar län och hade hela tiden telefonkontakt med ambulanspersonalen. Som alltid hade psykvården ignorerad fars och min röst innan detta hände.

 

Det närmar sig jul och mamma är passiv regressiv. Hennes sjukdomskaraktär är starkare än någonsin och gömmer hennes person allt oftare. En dag för något år sedan sa mor i ren förskräckelse, om jag inte har sjukdomen, vem är jag då? Jag tänker på det ofta för hennes sjukdom genomsyrar inte bara henne utan hela miljön och alla människor kring henne. Vi, de närmaste, har skapat en särskilt profil och person för att skydda oss från sorg och depression. Men det är inte hållbart i längden. Jag känner själv som ung gammal (eller gammal ung, mitt liv började för två år sedan och jag brukar kalla 30 års åldern för nya 20..) att mitt psykiska försvar mot sorg har gått bra vad gäller mor men den knäcks i samband med arbetslöshet, strul med facket och arbetsköparna och brist på egen bostad. Jag bryter snart ihop.

Imorgon kommer jag för första gången i mitt liv, ta tag i min egna hälsa för oron, stressen och ångesten har gjort min förmåga obrukbar. Det känns som någon har slagit undan mina ben.

 

Samtidigt så känns det som att man inte har råd att tänka på sig själv. Jag vet att allt detta är ett systemfel. I alla aspekter, i alla kontakter med sjukvård, kuratorer, psykologer och kommuner så har alla refererat till brist på pengar. Eller tom antytt att anhöriga ska hjälpa till mer. Min far och jag har agerat som gratis arbetskraft i så många år och jag har varit i riskzon sen barnsben. I extrem dysfunktionell miljö. Bara det att jag som barn fick bo med mor i sluten psykavdelning på åttiotalet berättar om samhällets moral och principer på den tiden. Jag var också en väldigt känslig person som tog till sig alla intryck och känslor. Jag minns episoder som om att det hände igår.

 

 

Mor har faktiska fysiska sjukdomar som är ett hot mot hennes hälsa. Men hon refererar dem till att det är psykosens fel. Att mediciner hamnar i fel mage, det är därför det inte verkar. Hennes kropp går igenom sjuhelvetes biverkningar och konsekvenser av hennes medicinering och ohälsa. En femtioårings kropp med samma krämpor som i den äldre pensionärsåldern. Hjärtat kommer att klappa ihop. Det är bara frågan om tiden. När. Det är ångest bara av att tänka på att mor inte kommer leva länge om det fortgår.

Far är dryga 70 och även hans hälsa sviktar. 

Jag vet inte om det är kompetensen som saknas eller kvalitén på vården, eller bådadera. Det sägs att Sverige är en av de bästa länder i världen på social vård. Jag ser den inte någonstans. Gör du?

 

 

 

 

 

När jag var liten så var "Home Alone" 1 och 2 de bästa jag visste. Jag var så avundsjuk och jag längtade nästan ihjäl mig för att ha lite av den stämningen i filmerna.. ja, ja även de gnatiga situationerna. Men just att ha ett varmt och ombonat hem där familjen samlas med olika egenheter och gör det pinsamt, fast på ett roligt sätt.

Jag växte upp i alkoholmissbruk och psykisk sjukdom. Det var alltid jobb på julafton. Inget sitta tillsammans,mysa, spela spel eller kolla på Kalle Anka. Jag fick sitta själv många gånger för min mor envisades alltid att fira klockan sex på kvällen. Lagom till julevangeliet sändes direkt från katolska kyrkan från Polen via satellit. Mamma var alltid slutkörd efter tillredning av tusen olika fiskrätter enligt katolska tron, kötträtter enligt svensk och en och en annan kalkon trängdes med dopp i grytan på vårat julbord. Far jobbade i sista stund på julafton eller var på kafferunda hos alla bekanta innan han kom lagom till en irriterad mor.. Jag minns honom halvliggandes på soffan med en bunt tidningar under hela spektaklet. Eller då jag var riktigt liten, hämtandes vodka, whisky och vin som östes generöst i de halvalkoholiserades bekantas glas. Det urartade sig i extrem fylla och alla hade roligt förutom jag som oftast var ensam. Jag är ensambarn men jag kommer ihåg de gånger vi firade jul i Polen. Då var jag aldrig ensam. Mina småkusiner fanns där och vi var alltid ett gäng på fem, sex personer och lekte.

 

Idag orkar mor knappt laga mat eller ta hand om sig. Hennes schizofreni och kroppsliga sjukdomar har förvärrats. Många har dött i familjen de senaste åren i sviter av alkohol och psykiska besvär. Det är ingen rolig syn att se hur mor har det varje gång jag hälsar på där hemma. Far är ateist och tror inte på någonting. Han har aldrig varit för att fira högtidsdagar, eller bete sig som en far heller. Det kan mycket väl bero på osäkerhet. Men jovisst är det så. Han hade aldrig någon far när han växte upp. Eller en mor som var närvarande.

Min mor var väldigt ensam när hon flyttade över Baltikum till Sverige. Det var nog väldigt tufft att integrera sig i den svenska kulturen med den polska i bagaget. I Polen är kvinnan stark och gör allt åt sin man. Eller, så var det i majoritet på den tiden i början av åttiotalet. Sen det där att barnen ska hjälpa sina föräldrar. Det har jag alltid haft delade meningar om. Givetvis att man ska, vara delaktig i hushållet, hjälpa till och hjälpas åt. Många gånger blev jag disciplinerad till att hjälpa till. Ensam. Jag förstod mig aldrig på det. Det var roligt att göra det tillsammans med moster men mor.. hon sov, söp eller det värsta, satt vid köksbordet och påpekade för mig att jag gjorde fel. Klart att man blev upprorisk och sa högt att om det inte passade så får mor göra det själv.

 

Som sagt, julen var alltid en tråkig tid. Alltid alkohol, alltid jobbgöra och aldrig ligga i någons famn och titta på Kalle Anka och hans jul med tända ljus och gott tilltugg. Sen jag flyttade hemifrån vid arton års ålder så firade jag jul hos min dåvarande pojkvän. En öppen brasa, lite god glögg och lugn och ro. Vi var alla vuxna som halvslumrade i fotöljerna eller i soffan efter god mat, samtal och skratt.

 

Julen får gärna passera obemärkt förbi men samtidigt känner jag fortfarande en längtan till att ha det sådär som i filmen.

 

 

 

 

 

December är den värsta månaden jag vet..