Flickan med den röda ballongen

 

 

När jag var liten så var "Home Alone" 1 och 2 de bästa jag visste. Jag var så avundsjuk och jag längtade nästan ihjäl mig för att ha lite av den stämningen i filmerna.. ja, ja även de gnatiga situationerna. Men just att ha ett varmt och ombonat hem där familjen samlas med olika egenheter och gör det pinsamt, fast på ett roligt sätt.

Jag växte upp i alkoholmissbruk och psykisk sjukdom. Det var alltid jobb på julafton. Inget sitta tillsammans,mysa, spela spel eller kolla på Kalle Anka. Jag fick sitta själv många gånger för min mor envisades alltid att fira klockan sex på kvällen. Lagom till julevangeliet sändes direkt från katolska kyrkan från Polen via satellit. Mamma var alltid slutkörd efter tillredning av tusen olika fiskrätter enligt katolska tron, kötträtter enligt svensk och en och en annan kalkon trängdes med dopp i grytan på vårat julbord. Far jobbade i sista stund på julafton eller var på kafferunda hos alla bekanta innan han kom lagom till en irriterad mor.. Jag minns honom halvliggandes på soffan med en bunt tidningar under hela spektaklet. Eller då jag var riktigt liten, hämtandes vodka, whisky och vin som östes generöst i de halvalkoholiserades bekantas glas. Det urartade sig i extrem fylla och alla hade roligt förutom jag som oftast var ensam. Jag är ensambarn men jag kommer ihåg de gånger vi firade jul i Polen. Då var jag aldrig ensam. Mina småkusiner fanns där och vi var alltid ett gäng på fem, sex personer och lekte.

 

Idag orkar mor knappt laga mat eller ta hand om sig. Hennes schizofreni och kroppsliga sjukdomar har förvärrats. Många har dött i familjen de senaste åren i sviter av alkohol och psykiska besvär. Det är ingen rolig syn att se hur mor har det varje gång jag hälsar på där hemma. Far är ateist och tror inte på någonting. Han har aldrig varit för att fira högtidsdagar, eller bete sig som en far heller. Det kan mycket väl bero på osäkerhet. Men jovisst är det så. Han hade aldrig någon far när han växte upp. Eller en mor som var närvarande.

Min mor var väldigt ensam när hon flyttade över Baltikum till Sverige. Det var nog väldigt tufft att integrera sig i den svenska kulturen med den polska i bagaget. I Polen är kvinnan stark och gör allt åt sin man. Eller, så var det i majoritet på den tiden i början av åttiotalet. Sen det där att barnen ska hjälpa sina föräldrar. Det har jag alltid haft delade meningar om. Givetvis att man ska, vara delaktig i hushållet, hjälpa till och hjälpas åt. Många gånger blev jag disciplinerad till att hjälpa till. Ensam. Jag förstod mig aldrig på det. Det var roligt att göra det tillsammans med moster men mor.. hon sov, söp eller det värsta, satt vid köksbordet och påpekade för mig att jag gjorde fel. Klart att man blev upprorisk och sa högt att om det inte passade så får mor göra det själv.

 

Som sagt, julen var alltid en tråkig tid. Alltid alkohol, alltid jobbgöra och aldrig ligga i någons famn och titta på Kalle Anka och hans jul med tända ljus och gott tilltugg. Sen jag flyttade hemifrån vid arton års ålder så firade jag jul hos min dåvarande pojkvän. En öppen brasa, lite god glögg och lugn och ro. Vi var alla vuxna som halvslumrade i fotöljerna eller i soffan efter god mat, samtal och skratt.

 

Julen får gärna passera obemärkt förbi men samtidigt känner jag fortfarande en längtan till att ha det sådär som i filmen.

 

 

 

 

 

December är den värsta månaden jag vet..

 

 

Som rubriken lyder. Tillbaka till sociala rummet igen. För ett par månader sen tog jag beslutet att fimpa Facebook efter tre år i den vansinniga karusellen.  Du har ett liv, sen har du alltid det alternativa facebook livet där du kan skapa profilen och bli "en bättre människa", känna uppmuntran av alla "likes" och lycka över populäriteten tack vare alla evenemangsinbjudningar.

 

Jag är glad för dem som hör av sig via telefon och numera (efter en hel del tillsägelse) inte antar att jag ser vad som händer i deras liv via ett inlägg i nyhetsflödet..

Det tog ungefär en vecka, sen blev jag av med abstinensen. Med tanke på hur fruktansvärt beroendeframkallande det är, börsnoterat och därmed ett hot mot integriteten, så har jag inte ångrat beslutet sen dess.

För att inte tala om tiden.. idag känner jag en mindre stress fast jag skulle gärna vilja stänga av allt som flimrar, färgglada textrader, all onödig reklam i resten av samhället. Jag vet att saker och ting börjar vända. Fler bojkottar tv:n, använder internet mindre och ägnar sig åt sällskapspel och träffa vänner IRL. Jag växte upp i en tid då jag visste var mina vänner befann sig om jag ville träffa dem ute. På den tiden man inte nyttjade mobil. Jag saknar den tiden. Det känns som man kände människor bättre då.

 

 

 

 

Nu startar jag om!