Flickan med den röda ballongen

.. har jag drömt om mamma sen hon gick bort. Första drömmen var i slutet av juli. Vi var i Ullared och jag åg ryggtavlan av henne. Framför henne hade hon en enorm kundvagn fylld med rosa och blå barntröjjor. Min moster som var med oss frågade henne varför och svaret var att det var billigt.
Andra drömmen kom några veckor efter. Jag drömde att hon kom till huset och frågade mig var alla hennes saker var. Jag svarade uppgivet att om jag vetat att hon skulle komma tillbaka så hade jag inte lagt allt arbete, alla känslor på sin gräns, de senaste månaderna.

Inatt drömde jag om en stor fest som visade sig vara mammas födelsedag. Fylld med barn, ballonger, djur, människor, levande musik och långväga gäster. Jag var inte med i festligheterna utan höll mig i bakgrunden och gav all uppmärksamhet till Kim Jong Un med gäster. För att visa vördnad samt tacksamhet att han kom så gav jag honom en analog kamera med tillhörande case gjord på töjd skinn med vackra bilder. Jag drömde om pappa som kom och undrade vad jag gjorde och varför. Han tänkte intepå att återgälda gästfriheten han upplevt hos dessa gäster. Jag såg det som ignorant och obetänksamt. Mamma var i bakgrunden, jag såg henne ytterst lite. Hon var omsvärmad av sång och ljus.

Det kanske är så, att man återupplever gamla roller för att förstå stegen man gör. Tar stegen bort från gamla känslomönster. I tredje drömmen upplever jag verkligheten närmast fast osannorlikheten är stor att jag skulle underhålla en av världens mest kända personligheter. Men just känslan av utanförskap och att vara marionetten som håller spelet uppe utan att synas. Ansvaret, tröttheten och till sist, bitterheten.