Med grym träningsvärk i armarna efter häcksågen hela dagen, huvudet fullt efter jobbsafari i Smålands små samhällen de senaste två dagarna, funderingar kring pappa och mig samt fortsatt värk i svanskotan i sittande ställning, (försöker) sitter jag nu på tåget på väg till älskade R i Göteborg. Mamma och urnsättning, tankar om livet efter denna får vänta några dagar. Jag är övertygad om att mamma gör just nu sin själaresa. Hon sa faktiskt att hon skulle resa jorden runt i sommar bara ett par dagar innan hon dog. Hon är fri och det känns bra. Älskade mamma.
Trött, utmattad och jävligt ledsen. Allt har byggts upp till att sluta i misär, kaos och total oreda. Fem kartonger av mitt liv i ett. Ett helt hus, ett helt liv i ett rum. Trasiga papper, tapeter, kartonger, bilder. Gamla kasettband, VHS, kläder, överkast till tusen sängar, stolar till tusen personer, batterier, sladdar, satellit sändare, hundra fjärrkontroller, parfymflaskor i femtiotal, krämer från åttiotalet. Ett femtiotal personer med hundratal händer som format huset med prylar. Vissa saker använda flitigt, andra stått orörda i många år. Än är det inte slut. Lite till. Lite till.
En gång kom mina föräldrar med en rödvit kattunge. Stackaren var sjuk och tog sina flämtande sista andetag en vecka senare. Jag var åtta eller nio år. Tillsammans med en släkting letade vi reda på en kartong och jag lämnade minnes saker i den. En av dem var en glaskula. Jag hade två exakt likadana och någonstans i mitt inre förnimmade jag att den skulle bli min portal till den andra sidan. Kanske om jag tittade i den noga så kunde jag se kattungen leka och vara fri från alla plågor. Kanske skulle jag få se människor som har gått ur tiden. De kanske skulle kunna ge mig svar på frågor eller bara säga hej. Vi hade en liten begravningsceremoni. Jag sjöng och önskade den allt gott på vägen. Jag lovade att titta i min tvillingkula och prata med den på andra sidan. Den fick sin plats under en gran i sällskap med en fågel som redan låg där sen tidigare. Pappa kallade platsen för min lilla djurkyrkogård. Idag hittade jag kulan och jag tänker på hur ett barns föreställning om döden kan kännas tryggt. Jag behöver bara sluta ögonen, förnimma mamma där jag minns henne som bäst i mitt inre och säga hej. Hon är i en värld likt vår, fast annorlunda.
