Flickan med den röda ballongen

Jag trodde i min enfald
att jag var på en trygg plats
jag blev överrumplad människan
över hur misstron gödde föraktet
och skapade inre konflikter

 

Jag stod som ett fån och såg på
med en falsk tro på människans godhet
Jag kände mig som en idiot
när den mörka verkligheten hann ifatt
jag hade sett allt med blida ögon

Det är lätt att misstro sina egna likar
när du tror på att alla ska göra som dig
det är lätt att tappa tilliten
när du har blivit sårad

min egna tro gör mig stark
erfarenheterna ger mig visdom
för trots allt är det omöjligt
att dräpa föraktet med förakt
eller misstro med misstro

jag lämnade allt i tilltro till mig själv
jag står på marken med rak rygg
inget kan skada mig nu
det jag vet gör mig vis
det jag kan gör mig stark

tryggheten ligger i vem jag är
och numera står jag vid sidan om misären
kampen handlar om förändring utifrån sig själv

och med den hittar jag mina sanna likar

min egna tro gör mig stark
erfarenheterna ger mig visdom
för trots allt är det inte möjligt
att dräpa föraktet med förakt
eller misstro med misstro

- IJL

 

" Tystnaden är bedövande. Mödosamt öppnar jag ögonlocken. Kudden är fortfarande våt av nattens tårar och örngottet ligger som slickad mot min kind. Morgonljuset strilar genom mitt sovrumsfönster och skapar levande skuggor på väggen framför mig. Skådespelet är vackert och jag betraktar skuggorna som flyr förbi och om varandra. Ligger omfamnad av nattens värme en lång stund.

En svag doft av fylla letar sig in genom dörrspringan in till mitt rum. Jag reser mig sakta upp och känner min bekanta olust såsom många andra morgnar förut. Stegen uppför trappan känns tunga och jag blundar innan jag tar det sista trappsteget. Jag tar ett djupt andetag och vänder mig sakta om. Ljuset är så stark och det tar en stund innan mina svullna ögon vänjer sig i det starka ljuset. Vardagsrummet badar i ett gyllene solsken.
Ängen utanför fönstret glimmar i guld och längst bort i skogsbrynet står det hästar i det vackra morgondiset. På vardagsrumsbordet ser jag ett flertal tomma spritflaskor av alla sorter. Bordsytan blänker av utspilld dryck och halvt rökta ciggaretter ligger som limmad och orörd bland askflagor intill askfatet. Jag tar ett andetag och låter syret tumla runt i bröstkorgen innan jag låter den sakta mynnas ut mellan mina läppar.
Tiden står stilla och den karakteristiska doften av whisky och surt vin når mitt luktcentra där jag står. Min blick fastnar vid ett mörk lockigt hårsvall som ligger utbredd på ena långsidan av bordet. En arm vilar raklång mellan glittrande glas och solkatter. Solen bländar mig men jag står kvar.

"Jag ser din sorg, mamma. Du säger inget, vill inget berätta men jag ser den. Jag känner den. Det gör mig ledsen att se. Jag finns, mamma. Du glömmer mig, du gömmer dig bortom alkoholens rus, bortom tomma glädjetjut. Det gör ont. Det gör ont att se dig ha ont. I glada, nyktra stunder ser jag vemodet i dina ögon, mamma. Glädjen sträcker sig inte tillräckligt för att nå dina ögon. Förstår du det? Förstår du att jag ser det? Förstår du att du inte är ensam?"

Jag vill skrika. Jag vill försvinna. Jag vill få bort synen samtidigt som jag vill krama om den. Jag vill slå, jag vill älska, jag vill dö. Tiden står stilla. Varje muskel i min kropp flödar av likgiltighet. Hjärtat finns inte. Det är ett stort tomhål. Huvudet är tomt. Jag känner bara mörker. Min trygghet på natten. Drömmarna är min tillflyktsort. Jag försvinner in i atmosfären. Dagdrömmarna är få. Tiden är suddig. Skolan är ett skal fullt av vandrande människor. I klassrummen utspelar det sig draman, rollerna förbytts mellan kamraterna. Läraren är statisten i det hela. Styr och pekar fram nästa scenario. Det hyssjas till de högljudda, det uppmuntras till de lågmälda. De duktiga får synas.

Det är ett livets skådespel och jag ser allt i slowmotion. I långa stunder sitter jag låst i den anonyma toaletten på övre plan. Ibland på rasterna, ibland under lektionstid,ibland i flera timmar. Jag sitter därinne för att reda ut kaoset i mitt huvud, försöker räkna ut mitt nästa drag. Ibland kommer tårarna, ibland ilskan. Då kramar jag mina knogar vita som håller krampaktigt tag om porslinshällen. En dag håller jag i ett rakblad, en annan dag i en penna. Rakbladet är inte min vän, modet är inte tillräckligt stort. Sidor blir skrivna, hela dagböcker fyllda. Jag sätter på kranen, låter vattnet skölja ut mitt hår och jag ser mig djupt in i ögonen i spegelbilden. Vem är jag, vem är hon? Ångesten griper tag och jag värjar mig mot de klaustrofobiska väggarna. Jag drar hårsnoddarna ett par varv till runt mina tunna handleder. Till slut kommer mörkret, till slut kommer likgiltigheten och jag bryr mig inte längre om världen utanför. Samtidigt bultar en inre längtan om att leva, vara lycklig och bli sedd för den jag är.

 

Mina fingrar börjar sakta lösgöra sig från tomrummet. Jag blir varse min andning och miljön framför mig. Hon rör på sig. Hennes arm råkar flytta ett par glas så de träffar solljuset och kastar solkatter in i mina ögon. Jag tar ett par försiktiga steg bort från rummet, tillbaka nedför ned knarriga trappan. Tröttheten tar över mitt huvud, tankarna är bortdomnade. Det enda jag vill är att fly.

Jag tar min ryggsäck och en tjock tröja med mig, ut till cykeln. Fast besluten att att följa raka vägen till skolan. Men tankarna lämnar mig inte ifred och jag svänger av vägen mot parken. Hösten nuddar de mäktiga björkarna och färgerna går i gult. Löven singlar ovanför av den svala blåsten och kylan i mina händer gör mig varse om min hunger. Snart är jag i en lekpark. Jag kryper upp i en av trädkojorna som har stora springor mellan bräderna. Jag kan inte värja mig mot vinden där inne. Jag är trött, stel, hungrig och frusen. Min hårda ryggsäck täcker den största springan bakom min rygg och jag gömmer händerna och huvudet i min jacka. Jag blundar, jag undrar om andra undrar vart jag är. Jag tycker om att vara någonstans där inget vet vart jag är. Där ingen kan komma åt mig. Jag känner mig trygg. Trots att den kalla vinden får mig att vilja cykla till skolan så kan jag kan inte. Jag orkar inte berätta varför. Varför jag inte är där och gör min plikt. Jag orkar inte bli ifrågasatt. Jag vet knappt själv varför jag känner som jag gör.

Pappa säger att jag ska bry mig bara om mitt, mamma ställer krav och jag får höra alla hennes tankar under pågående depressioner. Alla hennes utfall. Pappa är aldrig hemma. Han går in i nyheternas värld. Tidningar och teven är hans största intresse. Jag sitter med min matteläxa och inte ens han förstår de komplicerade ekvationerna. Jag kan inte fråga, när inte ens han vet, varför mamma beter sig som hon gör. Hennes version är skuld och hämnd för en dröm hon aldrig fick uppfylld. En låtsatsbubbla skapad av en låtsatsvärld. Den polska tepåsens tidstypiska bild av en familj som leende tittar på varandra med en kopp i handen som istället utbyttes till otrohet, psykiska funtionshinder och alla former av känslosvall.

Vinden letar sig in i min jacka och jag drar knäna närmare intill mig. En mås skriar utanför kojan. Mina ögon vilar men i mitt huvud återspelas olika scenarion. Morbror Andrejs utfall kvällen innan mot sin sambo i onyktyert tillstånd. De karakteristiska ögonbrynen, den raka näsan och de knutna arbetarhänderna i samtid med hans påbörjade svordom. Mammas skrik, pappas ilska. Allt samlas i en gröt av alkohol och krossat glas. Vi reparerar allt, fogar allt tillsammans, glömmer allt, gör om, gör rätt, ljuder det djupt i botten av flaskan.

Lukten av fylla och illamående är de enda rester som finns kvar dagen efter. Alla tankar och löften är borta. Den enda som finns är mödan att ställa sig upp och reparera skalet av en människa. Men innanmätet lämnas alltid kvar, lika orört och olöst."