Stinas berättelse

– Jag har lärt mig att uppskatta det jag har i livet. Jag lägger inte energi på det jag inte kan påverka. Och jag är faktiskt en mycket roligare och trevligare mamma idag, säger 32-åriga Stina som lyckades ta sig igenom utmattningssyndrom.

Stina hade vad hon själv beskriver som ett sjukligt kontrollbehov. Hon ställde också enorma krav på sig själv. Hon skulle vara bäst, både i hemmet och på arbetet. Hon hade svårt att inse sina egna behov och tog hand om andra före sig själv. Ordet nej förekom knappast i hennes vokabulär. Allt var möjligt. Många bollar i luften och stress stimulerade henne och hon sögs till allt ansvarstagande. Genom att vara duktig på alla plan blev hon bekräftad, det sporrade henne att kämpa ännu hårdare.

Utlösande faktorer

Stinas pappa fick stroke för två år sedan. Det innebar, förutom oro och sorg, många långa bilresor. Samtidigt hade hon fått ett nytt jobb där hon ville visa framfötterna. Hennes två små barn krävde också mycket. Den yttre men också den inre pressen ökade mer och mer.
– Jag levde i det förgångna, ältade min vardag, hade svårt att bryta vissa tankebanor och oroade mig samtidigt för framtiden. Jag lade ned mycket energi på det jag inte kunde påverka.
Tornadon snurrade snabbare och snabbare.
– På jobbet var jag nästan lite speedad, men jag fick inte så mycket gjort utan flyttade mest runt papper, berättar Stina.

Sökte sjukvård

Efter att ha haft bekymmer med mage och sömn under ett halvårs tid, uppsökte Stina akuten. Hon var övertygad om att hon hade drabbats av en konstig sjukdom. Läkarundersökningen visade inte på onormala värden. Stress lades fram som möjlig bakgrundsorsak men Stina tyckte att läkaren pratade i nattmössan

När Stinas chef till slut frågade hur det egentligen var med henne så började tankarna på allvar slå rot; det kanske var något som inte stämde? Stina var käck och glad utåt men i hemmet orkade hon inte hålla uppe fasaden. Där kände hon sig helt uppgiven, ingenting var roligt och hon ville bara stänga om sig och skrika ut all sin förtvivlan.

– Min son frågade mig varför jag var så ledsen. Det var inte lätt att höra från sin sexåriga son och märka att han tog på sig min ledsenhet.

Noggranna undersökningar

Till slut uppsökte Stina sin vårdcentral. Hon remitterades vidare till en specialistklinik. Fortfarande ville hon gärna förneka sina problem och läkaren fick verkligen kämpa för att Stina åtminstone skulle gå med på halvtidssjukskrivning.
Hon fick gå igenom en omfattande medicinsk undersökning för att utesluta att det inte fanns någon sjukdom som orsakade hennes symtom. Hon fick till slut diagnosen utmattningssyndrom med generaliserat ångestsyndrom.
– Jag tyckte det var ganska skönt att få en diagnos som kunde förklara varför jag kände som jag gjorde, men jag var fortfarande i en förnekelsefas.

Behandling för kropp och själ

Specialistkliniken arbetade långsiktigt och med bredd. Hela Stinas liv belystes och hon uppmuntrades till motion, att lära sig avslappning och tänka på ett annat sätt.
– Det var väldigt jobbigt att analysera sitt liv och titta på det som inte fungerade bra. Värst var att jag kände mig så misslyckad. Varför klarar jag inte av det som alla andra klarar av? Är jag sämre än andra? Det var många känslor som poppade upp och jag kände mig mycket ensam.
– Jag fick antidepressiv medicin. Jag hade nog aldrig klarat mig utan den även om jag vet att det inte är en långsiktig lösning.

Omgivningens stöd

Stina tycker att det finns mycket okunskap och fördomar kring utmattningssyndrom. Man kan till och med få gliringar om att man är lat. Samtidigt har hon också mött mycket förståelse, inte minst på sin arbetsplats. Kollegorna är vaksamma på tecken som visar när Stina går upp för mycket i sitt arbete. Hon har upplevt det som befriande när vänner bryr sig och vågar ställa frågor.

Råd till andra

Stina tycker att kunskap har hjälpt henne till nya insikter.
– Jag tror att det är viktigt både för patienten och för dennes närstående att läsa om utmattningssyndrom, hur stress verkar på psyke och kropp och varför man reagerar som man gör.
– Jag tror också att man måste arbeta aktivt själv för att kunna må bättre. Det går inte att tro att någon annan ska lösa allt åt en. Samtidigt innebär arbetet med sig själv att man inte ska ställa ännu fler krav på sig själv. Jag fick istället försöka lära mig att inte göra någonting alls.

Att inte släppa kontakten med arbetslivet betydde mycket för Stina. Under ett års tid arbetade hon halvtid innan hon gick upp till heltid för att därefter gå ned till 70 procent.
– Jag tror att det kan finnas en fara i att vara sjukskriven på heltid. När man bara är hemma är det lätt att förlora verklighetsförankringen, menar Stina.

Mår bra idag

Idag mår Stina bra. Hon nästan lyser när hon berättar det. Hon är fortfarande energisk. Skillnaden mot förr är att hon känner igen varningstecken. Honkan stanna upp, tänka efter, säga nej och ta ett steg bakåt.
– Jag fick ett bra tips från min läkare. Även om jag vill göra något så ska jag ställa mig frågan ’är det bra för mig?’ Jag är ju faktiskt inte en sämre människa för att jag inte kan göra allt.

Hon har lärt sig vikten av vardagsmotion. Dosen av antidepressiv medicin har halverats, men Stina tror att hon alltid kommer att ha en viss överkänslighet för stress. Det är svårt om många saker händer på en och samma gång, det blir för splittrat.
– Hjärnan stänger av och jag kan inte tänka eller fokusera om det blir för mycket. Det är en slags försvarsmekanism tror jag.

Framtiden

Stina ser ljust på framtiden. Hon har lärt sig att se möjligheter istället för hinder. Idag tillåter sig Stina att inte vara perfekt. Hon vågar till och med slarva med städningen.
– Jag har lärt mig extremt mycket och jag hade inte velat vara den Stina jag var för två år sedan. Idag har jag fått lite mer distans till mig själv och lever mer här och nu.

FOTNOT: Stina heter i verkligheten någonting annat. "

(saxat från vårdguiden.se )

 

Jag minns en specifik jobbsituation jag var med om i höstas. Jag nekade att hoppa in och arbeta för att lösa arbetspass pga bristen på personal. I grunden var det Assistansia/Humanas ansvar att se till att det fanns personal på plats. De var väldigt specifika med att om det inte fanns en lösning så var lösningen att arbetsledare skulle ta det ansvaret. Jag hamnade i konflikt med den andra arbetsledare där hon, enligt mina andra arbetskamraters berättelse, alltid såg till att hon slapp undan ansvaret. Hon var helgbefriad och hade de bästa förutsättningar att hantera arbetsplatsproblem medans resten hade väldigt varierande och orimligt flexibla arbets tider. Hon använde sig av utpressning, mobbning och olika former av sätt att utlösa skuld och skamkänslor.

Jag sa nej en gång. Efter en väldigt aktiv vår och försommar med jagande efter sommarvikarier, schemaläggning, rekryteringar och flera sa uppsig inom arbetsgruppen, så kände jag mig helt och hållet slut, uttömd rentav för jag arbetade varannan helg, extrema arbetstider, var på ständigt standby och jag missade så otroligt mycket av roliga saker som hände i mitt liv. Jag fick prioritera bort många roliga saker för de hände just under mina arbetstider. Det blev orimligt till slut.

Den andra arbetsledaren vägrade ställa upp många gånger och den gången sa jag bestämt nej, jag tänker inte ställa upp en gång till (jag hade bestämt att ha en helkväll med en vän den dagen) och prioriterade mitt mående framför jobbet. Arbetsledaren skickade hotfulla sms iflera dagar efter.

Såsom "Är du nöjd nu? Hade du en rolig kväll? Jag hoppas att det var värt det!"

Jag fick gliringar, blev utsatt för utfrysning på arbetet, hon pratade dåligt om mig för våra arbetskamrater och som tyvärr, en del anammade och som började se ner på mig som person. Den andra arbetsledaren lyckades bra med beroende ställningar. Det bidrog inte till kollektiv solidaritet om man säger så.

Andra situationen där jag resolut sa nej till att ännu en gång lösa ett pass pga personalbrist och referade brott mot arbetstidslagen, så utlöste det ett agressivt beteende hos arbetsledaren.

Hon var hotfull, både fysiskt och psykiskt och sa att jag inte var välkommen tillbaka. (vilket hon INTE hade befogenhet att bestämma men hade lyckats bra med tidigare personal då de alla sa upp sig tack vare konflikter med henne)

Den dagen beslöt jag mig för att sluta på jobbet. Det hade gått så långt att kundansvarig på Humana var oförmögna att lösa dåvarande konflikter och personalbrist. De sa faktiskt ärligt också att de ignorerat tidigare kriser. 

Jag var utmattad och ringde R som hämtade mig med bil. Jag grät hejdlöst hela vägen hem.
 Jag tänker en del på det nu och jag förstår att det var faktorn som utlöste mitt psykiska tillstånd idag. Det finns gott om människor som brukar olika maktspel. Förmågan att kunna stå för sin rätt till egna behov är av yttersta vikt för ens egna psykiska hälsa.

Det är helt klart ett inövat beteendemönster jag har sen barndomsben, att jag tar till mig orimliga uppgifter att lösa. Oförmågan att säga nej, även när jag har känt mig orättvist behandlat på ett eller annat vis, satte mig i moraliska dilemman. Det var nog inte förrens i tidigare tonåren jag började lära mig säga nej. Allt det där kommer att redas ut nu. Jag hoppas jag kommer hitta en rätsida, förståelse men framförallt, förmåga och acceptans om att jag inte kan lösa precis allt. Jag är bara en människa.

 

Det är intressant att läsa rapporter av Marie Åsberg som har forskat vad gäller utmattningsyndrom mellan perioden mitten på nittiotalet fram till mitten av tvåtusen talet. Här finns ett intressant klipp där hon berättar kortfattat om syndromet och dess konsekvens. Att det är jobbrelaterat behöver jag kanske inte tala om?

http://www.youtube.com/watch?v=smaQdrbzz90

Jag blir tyvärr inte förvånad. Klart att de gynnas och assbolagen har växt upp som svampar ur jorden de senaste tio åren. Jag fajtades med Assistansia kund - och löne ansvariga under ett halvår tills de sedan uppköpta av Humana. Sen lades det lock på alla diskussioner om lönerna och de väldigt dåliga avtalen. Hur många har inte påpekat detta på personligassistent.com??

"Dear Lienko,"

"You know the proverb ”the grass is greaner on the other side”? I wish that I could have a security. I would love to have time, health, true happiness and feel proud for my people. I ´m sorry, but I can´t. There is to much disapointments and negative threatments in the society I am living in."

 

Hur ska man förklara om Sveriges 9% arbetslösa (officiell siffra minus alla som ingår i "arbetsmarknadspolitiska åtgärder")  i en befolkningsmängd på ca 9 miljoner för en Kuban som har växt upp i ett helt annat ekonomisk system? Om något så overkligt för honom som hemlöshet, utanförskap, ras diskriminering och facklig hopplöshet?

...

Nowhere left to go

The Jahalin Bedouin, refugees living in the West Bank, face eviction from their homes by the Israeli Army.

Watch this short film about their plight.


http://jahalin.org/

 

(Bilder tagna 2012)

Jag trodde i min enfald
att jag var på en trygg plats
jag blev överrumplad människan
över hur misstron gödde föraktet
och skapade inre konflikter

 

Jag stod som ett fån och såg på
med en falsk tro på människans godhet
Jag kände mig som en idiot
när den mörka verkligheten hann ifatt
jag hade sett allt med blida ögon

Det är lätt att misstro sina egna likar
när du tror på att alla ska göra som dig
det är lätt att tappa tilliten
när du har blivit sårad

min egna tro gör mig stark
erfarenheterna ger mig visdom
för trots allt är det omöjligt
att dräpa föraktet med förakt
eller misstro med misstro

jag lämnade allt i tilltro till mig själv
jag står på marken med rak rygg
inget kan skada mig nu
det jag vet gör mig vis
det jag kan gör mig stark

tryggheten ligger i vem jag är
och numera står jag vid sidan om misären
kampen handlar om förändring utifrån sig själv

och med den hittar jag mina sanna likar

min egna tro gör mig stark
erfarenheterna ger mig visdom
för trots allt är det inte möjligt
att dräpa föraktet med förakt
eller misstro med misstro

- IJL

"Gud kommer göra allting bra. Det är vad jag har lärt dig."

"Det är fördjävligt med alla dessa bemanningsföretag. Man blir en konsult, inte anställd."

"Jag skulle vilja prata med en bekant som har utbildat sig till psykolog och diskutera om miljön formar människan eller omvänt. Samhällsproblem går inte att lösa med medicinering eller rätta till med KBT om inte orsaken blir åtgärdat. Psykisk handikapp är en klar konsekvens av miljön."

Igår gick jag på jobbmässan dag två. Denna gång hängde jag med två vänner som likaså som jag, har blivit arbetslösa och jobbar på timmar. T och jag konfronterade LO som stod i anslutning till de 20 bemanningsföretag. De drog sin vanliga jargong om att facket är massan av arbetare, inte en koncentrerad klick som kan förändra villkor. Men visst blev de förvånade över att det stod klart och tydligt på jobbmässans punktlista skriven av arbetsförmedlaren Christel Ingemansson (utformad av Sandra Troedson på företaget W4) att man inte skulle ställa frågor om lön, villkor och semester. Representanterna för LO hade inte ens en liten inblick i hur det är att vara anställd som konsult inom bemanningen. Jag drog min jobbhistoria från Assistansia/Humana och menade på att Kommunal är duktiga på att förhandla om lönerna men det är också det enda dom gör. Anställningsvillkoren och diskrimineringar är inget som görs något åt. Det känns som att fackföreningarna höjer lönen för att vi arbetare ska kunna bli nöjda och tvingas att acceptera arbetsmiljön. Det är lätt att köpa ut arbetare genom individuell lönesättning och på så vis tysta ner eventuella kriser. Eller återanställa ex fackliga ansvariga för att slippa en facklig dispyt mot företaget. Det finns många historier och LO representanterna hade inget att komma med i försvar förutom att facken har förmånliga försäkringar för sina medlemmar.
Kommunal skiter i arbetsplatsproblem som sker om de själva inte har medlemmar på samma plats. Samtidigt som de skriker efter fler medlemmar. Ekvationen är lätt att lösa. Engagemang! För alla, inte enbart för medlemmar!

Åh, vad arg T var. Händerna slog mot podiet och armarna vevade runt i diskussionerna. Jag spred mitt missnöje och menade på att de måste ha koll på vad de sysslar med. Speciellt när de står mitt emot bemanningsföretagen som har de sämsta villkoren för en arbetare.

Det var kyligt när vi promenerade längs Avenyn i fortsatt diskussion. Man slutar aldrig att fundera och man blir faktiskt mer bitter och arg som arbetslös. Man vill ställa krav och motgå riktlinjerna regeringen och AF sätter. Inte fan sätter jag mig i samma sits igen. Lågavlönad, max arbetsengagerad i ett pissavtal igen. Aldrig i livet.

Det finns så många sätt att tro på men man får inte glömma att det är förmågan hos varje individ som utgör förändringen. Man kan inte tro på att gubben på månen kommer göra allt bra eller tro på att ansvaret ligger hos andra. Det är väldigt lätt att glömma att man själv kan likaväl förändra spelplanen och att det blir lättare när fler är med på samma plan.

Jag önskar att allt kunde braka ihop så att det händer något. Även om det skulle vara en negativ förändring så skulle det skapa ett större samhällsengagemang och jävlaranamma hos alla. Organisering skulle bli en prioritering. Rättigheter skulle återupprättas men framförallt det viktigaste, kunskap spridas.

 

 

Jag blev bara mer kritisk av att gå på mässan. Men visst var det skönt att skälla på LO. Det var det värt.

Och. Vänner är det viktigaste man har och jag gör dem alla besvikna. Sms, telefonsamtal, mail från de närmaste, från bekanta blir obesvarade. Jag sviker. Men. Jag måste. Just nu. Jag mår ok men orkar inte just nu.

Läkarbesök idag. Fortsatt på Sertralin. De hemska utslagen i hårbotten verkar inte vara psoriasis. Konstiga blåsor som spricker och bränns som det vore andra gradens brännskada. Otäckt.

"Jag behöver hjälp att bryta mitt beteendemönster och tankegångar. Det är där problemet sitter. Jag behöver verktyg i hur jag ska hantera vardagen. Jag tror inte på att enbart tabletter hjälper. Jag vill leva utan dem. De gör mig såsiga och tankarna hänger inte ihop. Huvudet går i högvarv samtidigt som kroppen slår ifrån. Det känns som att jag är delad i två delar."

Sömnen är svår att gripa tag i fortfarande trots överskottenergi de senaste två dagarna. Jag har tjötat nästintill hål i huvudet på R. Men som han sa; bättre det än när du är passiv och deprimerad.
Jag lider av beslutsångest. Över vilken macka på fiket jag ska välja, en promenad eller bio, kaffe eller te, hemlagat eller hämtmat, skriva eller läsa, sova eller vara vaken en stund till, gå upp eller sova bort dagen, livet, för stunden. Alla har för det mesta samma svar. Vad tycker du? Jag tar det du tar eller, du får bestämma. Jag vet inte var suget och lusten är. Likgiltig inför det mesta. Förutom i spontana stunder.

KBT nästa vecka. Första mötet med Fredric. Äntligen.
Undrar om han har fransk påbrå.

Jobbmässan idag var intressant. 20 bemanningsföretag, en käck 10 punkt lista på hur man ska kryssa emellan båsen, presentera sig och lyckas få jobb. Regel nummer tio; fråga inte om semester, lönen eller avtalen. Visa dig intresserad av tjänsten!

Bah! Idioti! Avtal, lön och semester är högst väsentligt!

LKAB och två muntra kvinnor från Pajala fyllde påsen full med broschyrer om tjänster och bostäder. "Flytta till Pajala!" sa den ena med en blandning av norrländska och finska med ett brett leende.

Göteborgs stad erbjöd inga fasta tjänster. "Timvikarier behövs alltid"
Yrkesutbildningar, Studium, GRvux, Folkuniversitetet.. all kunskap leder till jobb. Men leder de till fasta tjänster och en garanterad framtid?

Saker och ting blir inte bättre av att man deppar ihop. R:s filosofi blir så mer påtaglig. "Tänk glada tankar." "Nuet är vad som är viktigast, klart att dåtiden formar dig som person men det är inget som påverkar ditt sinne idag. Egentligen"
Det blir så glasklart vissa stunder. Kraften kommer åter men jag tar det lugnt. Jag vill inte hetsa och tömma ur den för fort. Små steg och allt kommer bli bra. Allt kommer bli bra till slut.

"Sluta oroa dig, vi ska leva livet och vi kommer vare sig vi vill eller inte, uppleva hela nöjesfältet. Skräckhuset, kärlekstunneln, speglarna som reflekterar jaget, den hisnande berg och dalbanan. Mellan åkturerna kommer vi ha en välbehövlig paus och njuta av livet med sockervadd och glass. Erfarenheterna kommer sitta i maggropen under tiden vi ser andra gå igenom samma färd. Det kommer styrka oss på vår väg. Vi har varandra."

http://www.youtube.com/watch?v=7q4hjS8aIUE

 

 

"Människan är inte en sjukvårdsprodukt eller enbart sjukvårdskonsumerande. Människan är inte heller bara anställd eller enbart arbetande. Inte bara kropp, inte bara själ. Människan är snarare en kulturvarelse som interagerar med sina medmänniskor i ett kulturellt och socialt etablerat sammanhang på t ex en arbetsplats.. I detta samspel med andra människor uppstår och utvecklar människan sin föreställningsvärld och sin psykologiska förståelse och beredskap att möta denna omvärld. Ett psykiskt eller fysiskt handikapp, eller olika ett symtoms svårighetsgrad bestäms inte av människan själv utan till syvende och sist av den kulturella och lokalt anpassade miljö i vilket hon dagligen vistas och hur hon bemöts av andra i den aktuella miljön."

 

Visst är det så Ove beskriver. Vad har man kvar när man tömmer sitt innersta? Moralen i att lägga ut andra människor för att förtälja en historia? Är det rätt eller fel eller inget av det? Att vara ärlig till den grad att man som egenskap som författare väljer att avvika från litteraturens synonymer och brutalt lägga upp varje skrymsle av sitt liv. Det finns inget att kritisera. Det bara är.

 

Som känslig person lägger man ut det man inte kan få ut i vardagen, i konsten. Man ställer de svåra frågorna. Man gör det för att överleva. Det är därför jag tror Ove började skriva "Min kamp".

 

 

http://www.svtplay.se/video/1014211/karl-ove-knausgard-aret-efter-min-kamp

 

Snart är vi båda arbetslösa men blir inte mindre ledsna för det. Visst har vi tänkt att börja på en helt ny kula, tillsammans R och jag. Kanske Borås eller någon annanstans där det erbjuds jobb och en möjlighet till billigare boende och mindre beskattning (Gbg är hutlösa vad gäller den biten! Känns inte att man får tillbaka utan man dubbelbeskattas.. vad gäller bostadskö, kollektivtrafik, vägtullar..) Jag gillar skatt. Jag tycker skatt är bra men när det inte fördelas där behovet finns.. så blir man sur. Jag får ingen ekonomisk utdrag vart skattepengar har fördelats i Gbg stad. Jag ser bara försämringar.

 

Men iallafall. Planer finns på att ställa om sig och komma ur ett destruktivt beteende. Det är dags att rensa ur gamla spöken för gott och ta tag i lvet med nya famntag. Fokusera på eget mående, vilket är väldigt svårt men jag börjar lära mig att svara på förfrågningar med att säga; om jag mår bra. Om jag har ork. Vissa dagar går det bara inte. Sådana dagar ska man helst ska stanna i sängen för allt går bara fel. Men de blir färre nu, vilket känns befriande. Förvisso så hände några missöden idag när jag sprang några ärenden på stan, fel information resulterade i besök på tre olika ställen. Sen gjorde det inte lättare av att jag fick för mig att städa ur skafferiet. Självklart puttade jag ut både ströbrödet och mjölet så hela köket florerade. Inklusive mig själv.

Samtidigt tickade klockan att kycklingen i ugnen var färdig så jag tog tag i det och brände mig ganska allvarligt i handflatan. På höger hand. Så. Handikappad, kunde inte ta i något varmt eller sopkvasten utan att jag halvgrinade, så köket fick stå pudrat i ett par timmar.

 

Jag fick ett värdefullt tips för många år sen av en undersköterska när jag lyckades hålla kokande hett vatten över mig. Is och smör. Varva med is och smör.. så slipper man blåsor. Visst det är fortfarande ömt men att ha en blåsa som växer, spricker och blir ett fult sår, känns värre än att gå smörad i någon timme.

 

Det börjar kännas lättare nu. Det gäller bara att se ljuset i tunneln. Och inse sina begränsningar och förmåga.

 

"När palestinske Emad får en son skaffar han sin första videokamera. Samtidigt börjar Israel bygga en mur genom hans hemstad, Bil´in."

 

 

Eftersom SVT Play av någon anledning inte har lagt upp dokumenären så finns den att se online här:

 

http://www.youtube.com/watch?v=54ZLP-wDgRI
ЛЮБЭ "Позови, меня, тихо по имени" live

Lyube – Call me quetly by name

Call me quietly by name,
Give me spring water to drink.
Will the heart answer, boundless,
Untold, foolish, tender?..
Yet again twilight enters sleepless,
Nodding there are lilac and currant,
Call me, quiet motherland...

Call me on the failing of the day,
Call me, grief-sorrow of mine,
Call me…
Call me on the failing of the day,
Call me, grief-sorrow of mine,
Call me…

I know, our meeting will come to pass,
Our separation has prolonged…
Blue crescent is hiding behind the city,
I cannot grieve and cannot cry.
Was it a bell, or a faraway echo
You and me have just passed by,
Made the dust rise up, hoofed around,
Could not even truly see the road…

Call me on the failing of the day,
Call me, grief-sorrow of mine,
Call me…
Call me on the failing of the day,
Call me, grief-sorrow of mine,
Call me…

Call me quietly by name,
Give me spring water to drink,
I know, our meeting will come to pass,
I shall return, I shall keep my promise.

 

Jag vill tipsa om P1 lördagsintervju (120202) som berör den aktuella jobbpakten och den svenska trygghets systemet. Irene Wennemo är utsedd för att utreda de allmänna trygghetsystemen.

 

 

Med tanke på media idag så är det svårt att få fram relevanta nyheter. Mycket som kommer upp är skräpmat tyvärr. Svt har alltid varit en standard att utgå ifrån men jag lutar mig numera åt Russian Today som berör nyheter från hela världen och främst de ekonomiska drabbningarna i Europa. De berör även Syrien och Israel/Palestina konflikterna mer än vad svenska utrikesmedier gör.

 

 

 

Till sist angående trygghets systemen så kan jag bara utgå från min egna livs situation de senaste tio tolv åren och med det sammanställa att vi inte har haft ett trygghets system på minst femton år. Facken har blivit korrupta, Svensk näringsliv beblandar sig i svensk skolundervisning, regleringar vad gäller företag har släppts, banker och företag har flytt landet och lämnat arbetslöshet, socialen har strama tyglar vad gäller bidrag samtidigt som jobbcoacherna fick ut sjutusen per arbetslös från arbetsförmedlingen, bostadsbrist över hela landet förutom i landsbygden som är utdöende på grund av nedläggningar av service och jobb, administration har blivit krångligare, a kassan tar gärna emot pengar men har svårare att betala ut, lägre pensioner, hemlösa har ökat, jobbinvandringen har ökat markant och dessa är inte under svenska avtal TROTS att de arbetar och är anställda av svenska alt utländska företag registrerade i Sverige, jobbannonser tar upp ca 60 procent av bemmaningsföretag eller tjänster mellan 25% till en halvtidstjänst, inkassobolagen tjäner multum på skuldsatta med hutlösa räntor, du får inget jobb, ingen bostad eller trygghet om du inte uppfyller enskilda kriterier satta av kommun och privata företag/bolag.

 

Detta är bara ett axplock jag kan komma på just.